Plåtkannan och sjukavmönstringen

Janne Duczynski · Post by **Janne Duczynski** » 14 Nov 2006, 16:43

Forumet går lite trögt, får man muntra upp medlemmarna med en spännande sjömanshistoria från min vän Leo Levin , Telegrafist i Wallenius sedan slutet av 50-talet fram tills yrket bortrationaliserades i slutet av 80-talet.
Först några rader om Medea, systerfartyg till Carmen på bilden nedan som jag själv tillbringade några år i.
Torrlastare byggda 1963 och utrustad med fast mellandäck och byggbara bildäck av skärstockar och warkausplattor.Jobbiga båtar med snålt tilltagna bommar vilket gjorde att lucka 1 och lucka 7 inte hade egna bommar varför man var tvungen att sänka bommarna och skifta bomgajar, mellangajar och preventergajarna och därefter hiva bommarna på ny plats för att lossa i ettan och sjuan.
Bilkapaciteten var för den tiden ”enorma” 1600 bilar med en däckshöjd på 1,68, idag lastar de flesta bilbåtar mellan 4000 till 7000 normalstora bilar med en medel däckshöjd på 2,0 meter.
Däckshöjden blev radikalt förändrad i slutet av 80-talet då bilindustrin började satsa på SUVAR och dagens familjebussar som växte på höjden, följden blev att dom flesta äldre bilbåtar byggdes om för att anpassas till avlastarens produkter.
I Medea och Carmen lastades bilarna LO-LO med bommar och sling med antingen grabbkrokar runt däcken eller plattformar där bilen kördes på.
För spannmålsresor,fosfat och malmlaster revs däcken ur lastrummen och stuvades på väderdäck längs med luckorna.
Rivningen av däcken gjordes oftast av besättningen och byggandet gjordes ibland med hjälp av inhyrd personal i Tyskland eller i Japan.

Så till storyn.

Plåtkannan och sjukavmönstringen på ms Medea.

Sommaren 1968 ,en vacker söndags morgon, på redden till den japanska hamnstaden Nagoya.

Hamnlotsen hade bordat och de rutinbetonade arbeten hade påbörjats inför förtöjningen.Allt var frid och fröjd.
Jag ordnade blanketter m.m. till hamninklareringen i salongen och gick sedan upp upp till bryggan, informerade skepparen att allt var ok i salongen ,när den lugna atmösfären bröts av ett rop ``Man överbord````
Vi sprang alla till bryggvingen och kunde konstatera att en motormans huvud guppade i den spegelblanka sjön akterut . Livbåten bemannades och mannen ifråga plockades upp och fördes tillbaka ombord och till midskeps.
Ifrgv. personen hade tidigare fått dåliga nyheter hemifrån vilket hade fått honom att studera i flera dagars tid något för intensivt i japanska alkoholaktiga drycker men samtidigt glömt att även fast föda borde intas riklig mängd under sådan period.
Detta hade föranlett en tillfällig depression och handlingar vilka var honom främmande under andra förhållanden.
Vår 4:e styrmans hytt på däcksnivån var tom midskepps.Jag öppnade dörren till hytten och mannen fördes dit medföljd av en ledig besättningsmedlem som skulle hålla honom sällskap tillsvidare.
Jag lämnade herrarna i hytten och sprang sedan trapporna upp till bryggan för att,informera skepparen om läget .Visserligen hade vi telefon i däckskontoret nära 4;e styrmans hytt,men visste att skepparen hade mycket att stå i ,det hela kunde lättare informeras på plats och ställe.
Under tiden hade någon fört till hytten mat på en tallrik samt en plåtkanna med saft .
De synliga besättningsmedlemmarna var upptagna med olika slags göromål då fartyget hela tiden närmade sig kaijen.
Vi blev därefter alarmerade av att personen som skulle hålla den sugne simmaren sällskap som informerade att han blivit utkastad från hytten och det fanns fara att personen ifrg.skulle kunna göra sig illa.
Befälhavaren beodrade mig sticka ned igen fort som bara och kolla läget.OK sagt och gjort .
Konstaterade att hyttdörren där motormannen fanns hade låsts från insidan med nyckeln i.Inga rop att öppna dörren hjälpte, prövade sparka loss dörren men mina krafter räckte inte till .Sprang till telefonen i däckskontoret, ringde till bryggan,begärde hjälp,hörde när skepparen ropade till överstyrmannen som var föröver att springa till däckskontoret och hjälpa mig.
Jag fick tag i något vasst föremål,med vilken jag kunde peta ut nyckeln från låset på insidan.
Då såg jag att motormanen skär sig i handleden med en tallrikskärva.Ungefär samtidigt kom överstyrmannen fram.Berättade för honom vad jag sett och tillsammans klarade vi sedan att bryta loss dörren och sprang in ,överstyrmannen först.
Där stod motormannen emellan skrivbordet och sängen,blodet bokstavligen sprutande från handleden.Styrmannen, började brottas med honom,men motormannen gjorde kraftigt motstånd blodet sprutande hela tiden.Där fanns inte så mycket plats för mig att fysiskt kunna blanda mig in i brottningen.Det såg ut som att styrmannen helt enkelt inte klarade av att få motormannen i sådant läge att vi kunde göra något.
Jag såg plåtkannan på skrivbordet,tog den,min mening var att lugna ned motormannen något okonventionelt genom att slå honom varsamt på huvudet.Jag blev kanske tagen av stundens iver,och smällde till kanske lite för häftigt på huvudet,som jag nog träffade, men som tyvärr råkade bli styrmannens huvud.
Motormannen klarade nämligen just då vrida sig loss från hans omfamning och Överstyrmannen föll ned som en säck mot skrivbordet med ett runt blodigt sår på hans rätt så hårlösa skalle.Motormannen svag, klart av allt blodförlust och brottningsövningar föll i en stol som var bakom koijen och som skymdes av koijgardinen. Nu kom det in mera folk för att hjälpa till.
Det var krut i motormannen,ytterligare lite slagsmål förrän vi klarade att få första förband på handleden och skruvstånd på armen för att stoppa blodflödet.
Hytten såg ut som ett mindre slakteri.Jag ringde från däckskontoret till skepparen,rapporterade i stora drag vad som hänt och att både överstyrman och motormannen var i behov av läkarvård.
Av vissa skäl, lämnades liksom osagt att det var jag som var orsak till styrmannens behov av läkarvård.Skepparen kunde ha ett rätt så häftigt sinneslag och jag var lite osäker ifall han kunde se det humoristiska i det hela.
Skepparen beodrade mig gå i land,till hamnkontoret och beställa ambulans.
Att gå i land var lättare sagt än gjort.Allt ståhej midskips hade lämnat ett och annat ännu ogjort bla.landgången som hängde ännu halvvägs ute ett par meter från kaijen.På något sätt klarade ändå att hoppa i land.
Sprang till närliggande hamnkontor,där det fanns ett antal japaner de flesta bakom skrivmaskiner.
I japan bör,speciellt en utlänning inte (då i alla fall) visa sig vara upphetsad,det visste jag.När jag ändå var tvungen att springa in,var allt förlorad,det förstod jag rätt så fort.Jag gick till den första japanen jag såg,en välklädd herre.Sade ambulans och visade till fartyget.Han bugade,gav mig hans visitkort och förklarade att`` no english``.Försökte sedan tala med de flesta närvarande genom att på olika sätt pröva förklara om att man behövde både doktor och ambulans.Alla blev väldigt intresserade av vad de gjorde och försökte att inte ens se på mig.Vanligtvis fanns det engelsktalande personer på agentkontoren på kaijen,men nu var det söndag. När jag inte gav mig,kom den mannen jag först talade med till mig med en gammal Times Magazin.Gav den till mig och milt men bestämt förde mig till ett runt bord,visade att jag skulle sitta och titta på ett akvarium samt bjöd på grön tee.Sådant ansågs nämligen lugna personer vilka led av nervöst uppträdande. Tyvärr hade jag inte tid med vare sig guldfiskstudier eller tee ceremonier för tillfället.
Sprang därför tillbaka till fartyget och mötte skepparen på väg upp till bryggan.Vad i helvete pågår egentligen sade han.
Den engelsktalande agenten hade under tiden kommit ombord då jag hade mitt misslyckade pantominuppträdandet på hamnkontoret.
Han hade sett att något ovanligt var på gång nära däckskontoret.Tittade in i 4e styrmans hytt.Sprang trapporna upp till bryggan och berättade till skepparen att överstyrman förmodligen varit på fyllan och i slagsmål,eftersom han låg med huvudet i en blodpöl på skrivbordet och att det var blod överallt i hytten.
Motormannen som hade fått förstaband av oss på handleden satt halvt bedövad bakom sängen skymd av sängardinen.
Jag försökte förklara till skepparen,att agenten nog missförstått det hela.
Efter en väldig massa pratande då agenten nog säkert ansåg att alla utlänningar lider av väldiga nervösa besvär,fick vi någotsånär sakernas tillstånd förklarat till honom.
Det var tur att agenten inte förstod svenska.Skepparen ansåg honom vara en imbecil vilket han färgrikt uttryckte .
Nåjaa agenten gick sedan i land för att beställa ambulans men istället beställde han 2 taxi.Det fick skepparen att formulera rent fabulöst intressanta liderliga uttryck däri imbecil gradering höjdes till superidiot.
OK. det bestämdes att i den ena taxin far överstyrman till ett sjukhus med ett av mig, i all hast inskriven sjukvårdsblanket i handen.
I den andra taxin motormannen,jag och fartygets timmerman som extra vakt med order att motormannen skall lämnas på sjukhus tillsvidare..
Agenten gav några order på japanska och iväg for vi.
Vi kom först till någon akutmottagning där jag fick hålla motormannen lugn när doktorn utan bedövning sydde såren ihop i handleden.
Efter att ha studerat ytterligare först fartygets formulär sedan något agenten hade skrivit vägrade doktorn bestämt ta emot patienten,utan vi fick adress till ett annat sjukhus plus en mängd olika blanketter.Ok in i taxin och i väg.
Det blev ett pampigt sjukhus där vi emottogs av bugande och väsande sjukhuspersonal och till slut av en doktor,som efter att ha studerat den mängd papper han fick av mig ville veta ifall patienten såg vita elefanter eller och möss.Hade jag översatt allt vad patienten sade hade vi nog alla burats in.Förkortade hans ord till ett enkelt ``Nej``. Det blev väldigt väsande , nobben och adress till ett annat sjukhus och mera papper.
Undervägs till nästa sjukhus ville patientenen få öl.När jag vägrade,ville han stiga av under färden,så att det behövdes enslags mild fysisk övertalning att han skulle stanna i taxin.Under vårt brottande på baksätet,och timmermannens råd från framsätet att smälla till lite hårdare,reagerade taxichauffören inte så mycket som med höjda ögonbryn.Han hade kunnat konstatera att vi var alla galna utlänningar ,och att förmodligen ville jag kasta den sjuke ut ur bilen,vilket angick ju inte honom.
Nästa sjukhus ,vi började bli rutinerade med den sedvanliga byråkratin ,visades vi till en liten pys av en doktor liknande faktiskt en mus, som efter det sedvanliga studerandet av rätt så tjock pappersinformation,ville veta ifall patienten såg vita möss,men konstig nog inga elefanter.Även där var patientens svar av sådant natur att kunde endast dels översätta det som `` Ej``.
Det blev nobben igen,Mera papper och adress till ett nytt sjukhus...
Jag förstod att här behövdes en ny taktik för att få patienten in.
Jag lovade honom en flaska öl ifall han går med på att se vita möss,ev. elefanter eller vad de djurfixerade doktorer nu kunde hitta på.Efter en tids köpslående kom vi överens att en halv flaska på en gång,resten efter lyckad inträde.OK.En stor japansk öl flaska inhandlades,patienten fick dricka en halva under sträng bevakning och in i nästa sjukhus med en faktiskt rätt så lugn patient för tillfället.
Efter det sedvanliga springandet emellan olika människor och dörrar,visades vi till en doktor,som studerade först en bunt av formulär och papper jag gav åt honom, och sedan oss med viss nyfikenhet,jag tror att han försökte fundera ut att vem av oss tre var mest tokig,eftersom vi alla började bli lite irriterade av denna sjukhuskarusell.Den här doktorn tillhörde nog falangen av elefantvänliga skolan.Fixerade blicket på patienten och frågade ifall patienten sett vita elefanter ,inga möss här nej.Visst patienten hade sett några vita elefanter.Doktorn suckade av välbehag och nickade att allt klart. Jag tyckte att doktorn tittade lite konstigt på mig när jag halade fram en halvflaska öl som patienten sög i sig på rekordtid,men in kom han.Ett stor sal med halm madrasser.Vi önskade patienten ``Lycka till``och att akta sig för elefanter och möss.
Hoppade in i taxin och for tillbaka till fartyget.Jag hade lärt mig mycket om asiatiskt psykiatri som nog skilde sig något från vår.
Nästa dag fick patienten besök av skepparen och chiefen med lite cigaretter plus en del personliga ägodelar.Jag fick såpass mycket pappersjobb och hade inte tid att mera besöka honom.
Överstyrman fick i sinom tid ett brev från motormannen i vilket han djupt beklagade att han slagit honom så kraftigt med plåtkannan på huvudet,någon ombord hade skrivit och berättat om det.
Överstyrmannen såg ut som en hindupräst med den fantastiskt utformade turbanen som hade designats för honom på sjukhuset vilken han bar rätt så länge.Efter att ha hört några av de uttryck vilka han ibland luftade för det besvär och smärta slaget honom hade vållat,tyckte jag, att det nog var klokast att vara tyst om vissa detaljer.