Så här till helgen tänkte jag be alla gamla sjöbjörnar från handelsflottan att fundera lite på en sak:
Har ni själva, eller någon arbetskamrat, varit med om något allvarligt sjukdomsfall eller ännu värre dödsfall ombord på något fartyg i handelsflottan.
Skulle vara intressant att få lite berättelser om detta, det som är en sjömans skräck, att bli allvarligt sjuk när man är "in the middle of ingenstans". Jag hoppar över passagerarfärjorna, där finns det hur mycket som helst att berätta om detta. (den som vill kan ju öppna en tråd på det)
En önskan från Flunkbuster som fick akut blindtarms-inflammation mitt på Nordsjön. (alltså inte så livsfarligt, jag återkommer till den gången senare)
Sjukdoms/dödsfall till sjöss, berättelser?
-
Flunkbuster
- Posts: 25
- Joined: 31 Jan 2005, 10:08
- Location: Djurö/Värmdö & Eckerö/Åland
-
Flunkbuster
- Posts: 25
- Joined: 31 Jan 2005, 10:08
- Location: Djurö/Värmdö & Eckerö/Åland
Nu kommer min utlovade berättelse om hur det gick när jag fick blindtarmsinflammation mitt på Nordsjön.
Jag var under några år matros på Nossan, och detta utspelade sig våren 1996.
Vi hade på fredagen varit i Antwerpen och lastat pottaska, lasten skulle till Herröya i Norge.
Under lördagen började jag känna lite magvärk men tänkte inte så mycket på det, trodde att det var något som kocken hade misslyckats med, igen!
När jag vaknade på söndagsmorgonen hade jag riktigt ordentligt ont i kistan och kunde knappt ta mig upp ur kojen. Jag kravlade mej upp till skeppar´n på bryggan och meddelade honom att nu var det inte bra med Flunkbuster.
Han ringde Medicalcenter för att få råd, men de hade inte så mycket att komma med, det var bara att vänta tills vi kom till hamn.
Vi skulle ändå vara framme i Herröya klockan 1500 samma eftermiddag och då skulle vi få bättre möjlighet till läkarhjälp.
Jag började nu få feber och började misstänka att blindtarmen hade "sagt upp kontraktet".
Skepparen ordnade tid för läkarundersökning via mäklaren som också bokades för att skjutsa mej till en vårdcentral (eller vad nu heter på norsk)
Nåväl, när vi hade förtöjt så stapplade jag iland och så iväg till undersökning.
På vårdcentralen blev jag grundligt undersökt av en snygg kvinnlig läkare.
Hon trädde på sig gummihandskar och sedan var det bara att "bend over".
(mindre trevlig upplevelse)
Hon kunde inte med säkerhet säga vad det var jag hade fått, hon gissade på förstoppning och gaser i magen. Det blev inte bättre av att mäklaren innan undersökningen talat med läkaren och meddelade att jag troligen överreagerade.
Mina påpekanden att det kanske kunde vara blindtarmen trodde läkaren inte riktigt på. Lite medicin skulle nog göra susen.
Jag fick en näve piller och så blev det till att åka tillbaka ombord.
Väl ombord började jag nu få riktigt ont, och då min respekt för den norska sjukvården hade fått sig en ordentlig smäll ville jag "hem" till Sverige omedelbart. (inget ont om norsk sjukvård i övrigt)
Jag talade om för skepparen att jag inte ville ligga på sjukhus i Norge, bortom all ära och redlighet, jag undrade om det gick att ordna så jag kunde flyga till Arlanda?
Skepparen ringde rederiet som genast bokade plats på ett flyg som skulle gå från Fornebu senare på kvällen.
Jag packade det nödvändigaste och satte mig i en taxi som körde hela vägen till Oslo, taxiresan tog väl en 2-3 timmar och varje gupp i vägen var en pina.
Minns att taxichauffören skröt om att han kunde se på folk hur gamla de var, han påstod med säkerhet att jag var 43 år. (jag är 43 år idag, så jag måste ha sett j***igt risig ut
)
Väl framme på flygplatsen bar det iväg med ett trevligt nästan folktomt SAS-flyg.
(Det harmar än i denna dag att jag var alldeles för sjuk för att kunna nyttja deras erbjudande om fria drinkar
)
När jag kom fram till Arlanda blev det taxi till Danderyds Sjukhus där jag fick hjälp omedelbart.
Efter ungefär 45 minuters väntan och undersökningar blev det till att läggas på operationsbordet.
Jag var ganska "frånvarande" då, sköterskan berättade att jag hade 41,7 i feber när jag "sprättades" upp.
Operationen gick bra och dagen efter berättade läkaren att min blindtarm var i ett bedrövligt skick och kunde ha "exploderat" när som helst.
Det blev 6 veckors sjukskrivning och ett mindre snyggt ärr tvärs över kaggen.
Det som är skrämmande med allvarliga sjukdomsfall som detta är väl om man tänker på vad som kunde ha hänt, (ifall vi inte hade varit så nära land) om vi istället hade varit mitt på atlanten eller nå´t.
Ett sjukdomsfall till sjöss nedtecknat av Flunkbuster
Jag var under några år matros på Nossan, och detta utspelade sig våren 1996.
Vi hade på fredagen varit i Antwerpen och lastat pottaska, lasten skulle till Herröya i Norge.
Under lördagen började jag känna lite magvärk men tänkte inte så mycket på det, trodde att det var något som kocken hade misslyckats med, igen!
När jag vaknade på söndagsmorgonen hade jag riktigt ordentligt ont i kistan och kunde knappt ta mig upp ur kojen. Jag kravlade mej upp till skeppar´n på bryggan och meddelade honom att nu var det inte bra med Flunkbuster.
Han ringde Medicalcenter för att få råd, men de hade inte så mycket att komma med, det var bara att vänta tills vi kom till hamn.
Vi skulle ändå vara framme i Herröya klockan 1500 samma eftermiddag och då skulle vi få bättre möjlighet till läkarhjälp.
Jag började nu få feber och började misstänka att blindtarmen hade "sagt upp kontraktet".
Skepparen ordnade tid för läkarundersökning via mäklaren som också bokades för att skjutsa mej till en vårdcentral (eller vad nu heter på norsk)
Nåväl, när vi hade förtöjt så stapplade jag iland och så iväg till undersökning.
På vårdcentralen blev jag grundligt undersökt av en snygg kvinnlig läkare.
Hon trädde på sig gummihandskar och sedan var det bara att "bend over".
(mindre trevlig upplevelse)Hon kunde inte med säkerhet säga vad det var jag hade fått, hon gissade på förstoppning och gaser i magen. Det blev inte bättre av att mäklaren innan undersökningen talat med läkaren och meddelade att jag troligen överreagerade.
Mina påpekanden att det kanske kunde vara blindtarmen trodde läkaren inte riktigt på. Lite medicin skulle nog göra susen.
Jag fick en näve piller och så blev det till att åka tillbaka ombord.
Väl ombord började jag nu få riktigt ont, och då min respekt för den norska sjukvården hade fått sig en ordentlig smäll ville jag "hem" till Sverige omedelbart. (inget ont om norsk sjukvård i övrigt)
Jag talade om för skepparen att jag inte ville ligga på sjukhus i Norge, bortom all ära och redlighet, jag undrade om det gick att ordna så jag kunde flyga till Arlanda?
Skepparen ringde rederiet som genast bokade plats på ett flyg som skulle gå från Fornebu senare på kvällen.
Jag packade det nödvändigaste och satte mig i en taxi som körde hela vägen till Oslo, taxiresan tog väl en 2-3 timmar och varje gupp i vägen var en pina.
Minns att taxichauffören skröt om att han kunde se på folk hur gamla de var, han påstod med säkerhet att jag var 43 år. (jag är 43 år idag, så jag måste ha sett j***igt risig ut
) Väl framme på flygplatsen bar det iväg med ett trevligt nästan folktomt SAS-flyg.
(Det harmar än i denna dag att jag var alldeles för sjuk för att kunna nyttja deras erbjudande om fria drinkar
)När jag kom fram till Arlanda blev det taxi till Danderyds Sjukhus där jag fick hjälp omedelbart.
Efter ungefär 45 minuters väntan och undersökningar blev det till att läggas på operationsbordet.
Jag var ganska "frånvarande" då, sköterskan berättade att jag hade 41,7 i feber när jag "sprättades" upp.
Operationen gick bra och dagen efter berättade läkaren att min blindtarm var i ett bedrövligt skick och kunde ha "exploderat" när som helst.
Det blev 6 veckors sjukskrivning och ett mindre snyggt ärr tvärs över kaggen.
Det som är skrämmande med allvarliga sjukdomsfall som detta är väl om man tänker på vad som kunde ha hänt, (ifall vi inte hade varit så nära land) om vi istället hade varit mitt på atlanten eller nå´t.
Ett sjukdomsfall till sjöss nedtecknat av Flunkbuster
En av mina bröder for i början på 60-talet på en Grängesbåt, tror det var Vittangi. De gick i mer än ett år fram och tillbaks emellan Cruz Grande, Chile, och Japan med järnmalm. Lastningen i Cruz Grande gick mycket fort medan lossningen i Japan tog en par tre dar.
De flesta hade bråttom i land för att förlusta sej.
En gammal 1.e motorman kom strax efter avgång från Japan upp i mässen med en flaska Torres whisky i näven och frågade om någon ville ha en sup.
Men ingen av dom i mässen kände för att ta något. Jaha, då får jag väl ta för er allihop sa han och halsade i sej resten i flaskan.
De va starkt de här sa han och gick ner i hytten och la sej för att aldrig stiga upp mer. Han kvicknade till och bad om en öl men han dog med den ölen i näven.
Efter att först ha styrt mot Hawai fick man tillstånd av en syster till den döde att ha sjömansbegravning. Den dödes gode vän, timmerman, sydde in honom och som sänken bifogades några gamla ventiler.
Båten stoppades, skepparen läste och chiefen tackade för god vakt. Gnisten hade stencilerat salmer som sjöngs. Den döde sjösattes och sedan gick båten.
De flesta hade bråttom i land för att förlusta sej.
En gammal 1.e motorman kom strax efter avgång från Japan upp i mässen med en flaska Torres whisky i näven och frågade om någon ville ha en sup.
Men ingen av dom i mässen kände för att ta något. Jaha, då får jag väl ta för er allihop sa han och halsade i sej resten i flaskan.
De va starkt de här sa han och gick ner i hytten och la sej för att aldrig stiga upp mer. Han kvicknade till och bad om en öl men han dog med den ölen i näven.
Efter att först ha styrt mot Hawai fick man tillstånd av en syster till den döde att ha sjömansbegravning. Den dödes gode vän, timmerman, sydde in honom och som sänken bifogades några gamla ventiler.
Båten stoppades, skepparen läste och chiefen tackade för god vakt. Gnisten hade stencilerat salmer som sjöngs. Den döde sjösattes och sedan gick båten.