När konsuln inte ville gå ombord

[Janne Duczynski]

Det finns få brancher som är så detaljstyrda som sjöfart har varit och är fortfarande i allt högre grad.
Det räcker att bläddra i ett fartygs certifikatpärmar för att inse hur komplicerat det är att driva ett fartyg idag.
De sista tio åren har byråkratin formligen exploderat i form av nya pålagor som kvalitetskontroller, miljöregler,portstate inspektioner, terrorbekämpning och dopingkontroller.
Den forna inklareringen är idag utbytt mot rena polisiära insatser där fartyget bokstavligen intas av beväpnade Coast Guards, Portstate kontrollanter, passpoliser och Hälsovårdsmyndigheter.
Australien och USA hör till de värsta avarterna där besättningen förutsätts vara kriminell
tills förhören avslutats.
ISPS reglerna förhörs som en muntlig tentamen, och om Överstyrman som utsedd Safety Officer svävar på målet klämmer man till med hot om försenad lastning/lossning
där stuveriet står på kajen och kostar rederiet enorma pengar i form av väntetid.
Detaljstryrningen genom sjölag och förordningar har historiskt varit häpnadsväckande med underliga påbud som delvis varit påkallade av hopplösa Redare vilket resulterade i bl.a bespisningsförordningen, troligtvis hade sjömannen svultit ihjäl om den inte hade funnits, vilket leder mig in på mönstringsförordningen som under tid har uppluckrats så att den gamla rullan gått i graven, så även tjänstgöringsbeskedet med 6 kopior.

Någon på sjöfartsverket med insikt i IT teknik har kommit på att de flesta fartyg har möjlighet
till e-mail idag vilket resulterade i att på / avmönstringar numera kan mailas varje månad genom ett dataprogram men för att byråkratin skall vara fullständig måste ett besked om avsänt mail också faxas till bemanningssektionen på Sjöfartsverket med befälhavarens underskrift.....

Jag har en gammal god vän som var med då det riktigt begav sig, i slutet av 50-talet då ett fartygs besättning kunde bestå av ett 20-tal vinddrivna nationaliteter.
Med Leos välsignelse vill jag med glädje dela med mig av hans målande berättelse:
Observera att detta är ingen skröna utan helt sann.

Håll till godo


Mönstring är en rätt så viktig händelse för folk till sjöss,speciellt förr då rederianställda var ett okänt begrepp. Procedurmässigt har själva mönstringsakten genomgått radikala ändringar sedan 50-talet, då jag började tiill sjöss.
Jag skall beskriva hur det kunde gå till i förhoppningen att läsaren kan dela den munterhet jag funnit i minnenas värld,
Tänk er en scen med 40 till 50 man,av vilka flera enbart talade sina egna tungomål och knappast kunde skriva sina namn.Tänk er att alla dessa omedelbart ville avmönstra i sjömansrullan, få sina pengar,sitt pass, sjöfartsbok,post,biljetter och olika avmönstringshandlingar.Allt detta i ett kaos som inte blev bättre av att ungefär lika många samtidigt ville mönstra på. Dessa ville lämna sina pass och få handlingar att fylla i. Några krävde även förskott på lönen, medan andra ville ha reda på i vilken hytt de skulle kampera.
Han som skötte ruljansen, en storvuxen karl, kunde ledigt svära på minst 16 språk.
Vid behov kunde han även kasta ut individer som alltför enträget absolut just då ville veta var närmaste telefonkiosk fanns eller få förklarat varför jag, som hjälpte till, inte föstod Bayerskt dialekt eller talade Italienska.
I Neapels tankhamn skedde 1959 just en sådan akrobatisk storavmönstring. Där behövdes det sannerligen både språkkunskaper och ibland även handgripliga övertalningsmetoder.
Vi hade anlänt med tankfartyget SOYA-MARGARETA efter en händelserik resa via bl.a
Afrikanska och Sydamerikanska hamnar. Av besättningen på ungefär 45 man var c:a 6 Skandinaver, resten bestod av en samling med folk från världens alla hörn.
Befälhavaren var en Kapten från ett av Broströms passagerarfartyg och var van vid en service som inte förekom hos oss vare sig till sjöss eller iland.
När Befälhavarens skaldeåder började rinna fick jag till exempel allt som oftast order om att släppa allt annat arbete vind för våg och komma ner till salongen för att renskriva hans poetiska alster.
Personalavdelningen skickade några brev med väl valda ord till Befälhavaren om min tidrapport. De uppskattade inte mina diplomatiska försök till förklaring i journalen där jag kallade uppdraget för talrörsskötsel.
Några andra passande paragrafer i avtalet angående poetisk dräkt kunde jag tyvärr inte finna.

Nåväl,under ett väldigt svårt oväder förtöjde vi till slut i Neapels tankhamn,som på den tiden var dåligt skyddad mot storm. Fartyget rullade häftigt och landgången fick dras in. Enda sättet
för oss midskepps att komma iland var att springa för livet över kobryggan. Sedan fick vi likt apor klättra i lejdaren akterut mot kajen, medan lejdaren slog mot skrovet i ett.
Från lejdaren fick vi hoppa ner på en ponton som även den slog mot både kajen och fartyget.
Därifrån tog vi oss vidare till lejdaren som ledde till kajen, sedan var det rena söndagspromenaden.
Detta var kanske en enkel sak för ungt vigt folk, men inget för äldre med kulmage.
Det hela förhärligades när några oljerör i land sprack, något som innebar att man efter språnget över kobryggan blev mer eller mindre nedstänkt.Det sprutade olja över fartyget oavbrutet.

Den Svenske konsuln skulle komma ombord till avmönstringen. Befälhavaren lokaliserade
med kikaren konsuln stående på kajen nära fartygets akter. Jag fick order om att omedelbart gå iland och be konsuln komma ombord. Efter att ha klarat mig iland oskadd fick jag syn på en mycket spröd och klen, kortvuxen och äldre gentleman med käpp. Det visade sig vara konsuln.

Efter artiga hälsningar framförde jag befälhavarens önskan att konsuln omedelbart skulle komma ombord. Han såg på den hoppande pontonen, det vilt slående akterskeppet och min vita skjorta som visade viss närkontakt med den sprutande oljan.Konsuln sa att han trodde att han inte ville komma ombord under de rådande omständigheterna och att vi nog fick presentera alla avmönstringar på konsulatet istället.
Vägen tillbaka till befälhavaren var lika händelse- och färgrik som hans språk när han förstod att konsuln inte ämnade begå självmord genom att försöka komma ombord.
Jag fick order att åka iland och skaffa transport på ett eller annat sätt till konsulatet. Agenten hade sedan länge gått iland. jag föreslog användning av fartygets egen radiostation för kommunikation. Det var visserligen förbjudet att använda i hamn, men gick att använda i en nödsituation, något jag ansåg detta vara. Denna syn delades dock inte av Befälhavaren utan det blev lindans iland igen.
Väl iland fick jag lokalisera en telefonkiosk och kontakta agenten. jag talade visserligen lite
Spanska, men ingen Italienska.Damen jag språkade med talade däremot mycket bra Italienska, men inget annat.
Jag ville prata med agenten. Efter en stunds internationellt telefonparlerande kom hon underfund med vem jag var och agenten kom till telefonen.
Jaha,no problems,ordnade vi fler lejdare, skulle han arrangera att roddbåtar kom och hämtade dem som skulle avmönstra och föra över dem till terrafirma.
När jag väl fått besättningen iland, skulle jag ringa konsuln och han skulle ordna med taxi till konsulatet. När jag efter telefonsamtalet med agenten åter kom ombord, fick jag springa runt och varsko alla. Fastän den nye Befälhavaren var ombord, vägrade den gamle Befälhavaren gå iland. Han ämnade avmönstra dagen därpå, då vädret förväntades bli bättre.
Det blev en livlig roddtrafik. Det gällde att balansera rätt, hoppa iland i lagom tid från lejdaren till en av de guppande roddbåtarna. Bagaget hivades ner för sig, några prövade också att bära det. Några av de avmönstrande hade balans i överflöd. Troligen hade de tagit för många avmönstringssupar.
Tursamt nog var alla som tog sig ett dopp simkunniga. Till slut hade de flesta nya kommit ombord och de avmönstrade iland.
På kajen fanns flera barer och i väntan på taxi knallade de flesta över dit.
De hade uppenbarligen redan vistats i dylika oaser, åtminstone att döma av deras beteende och andedräkt.
Efter ett hetsigt springande mellan barerna, räknandes folk, ringde jag agenten som kontaktade konsuln, som i sin tur sände en mängd taxibilar och en hästdroska. Att få folk från barerna till taxibilarna var ett mödosamt arbete. Barägarna ville inte gärna låta guldfiskarna simma ifrån dem. Det behövdes lirkanden och svordomar, hotelser och smicker men till slut var folket i bilarna.
Tredje styrman och jag åkte i hästdroskan. Det blev rena sambakarnevalen. Flera blev åter törstiga och sprang till närliggande barer när bilarna fick vänta i trafiken.
Jag fick springa efter dem och använda ett språk som inte kan tryckas för att få in dem i bilarna igen.
Vi vållade viss uppmärksamhet både under resan och när vi kom fram till konsulatet med vår internationella sångkör.
Speciellt intressant blev det då hästdroskan kom fram.
Tredje styrman var tydligen vildavästernfantast, ty han insisterade på att köra. Han hoade och tjöt som ett gäng vilda indianer på anfall.
Hästen måste fått sitt livs chock. För detta fick droskägaren så mycket dricks att han kysste tredje styrman flera gånger.

Konsulatet var beläget i de övre våningarna i ett flervåningshus. Efter väldigt skrikande och gestikulerande fick jag, som jag trodde in största delen av folket i vestibulen och in i ett stort rum, där konsuln stått och väntat på oss.
Under avmönstringsproceduren fick vi påhälsning av två civilklädda detektiver och tre uniformsklädda carabinieros. En del av de avmönstrade hade tröttnade på att vänta och smet ner till närliggande barer. När de kom åter, ringde de på fel dörrklockor. De boende i huset hade blivit nervösa och ringde polisen. Trappuppgångarna var till trängsel fylld av mer eller mindre glada sjömän och mer eller mindre förargade boende.
Dessutom hade det där nu samlats en mängd släktingar till våra Neapolitanska avmönstringar.
Några gatuförsäljare hade också lockats dit. Alla talade, viftade med armarna och försökte överrösta varandra.
Mitt i allt ringde den Danska ambassaden från Rom. Vår Svarvare hade åkt ända dit och nu vägrade han komma tillbaka. Han var nämligen skyldig några av Italienarna pengar och var livrädd.Det utbröt en verklig kakafoni när detta blev känt.
En högbarmad kvinna svimmade och föll ner i den stora läderfåtölj där vår tredje styrman satt och sov, grinande som en dödsskalle. Han hade nämligen tappat sina löständer i hästdroskan.
Det blev en kiss of fire, för bägge vaknade plötsligt till liv och skrek som grisar.
Madamen visade sig vara modern till en av de Italienare som vår svarvare var skyldig pengar.
En Motorman blev jag tvungen att avmönstra på toaletten. Han hade nämligen somnat där.
En Matros hittade jag i köket hos en familj två våningar under konsulatet. De hade flera flaskor på bordet och tydligen hade de det gemytligt.
Ytterligare en annan avmönstrade jag i en polisbil. Han hade visst tagit fel på damerna i huset och trodde att de tillhörde det lätta gardet.

När allt äntligen var slut sent på kvällen,viskade konsuln åt mig, att han nog tyckte om sjöfolk men att han tyckte att det lite för livat av och till. För min del blev det avmönstring nästa dag och tågresa hem. Jag hade sällskap hem av vår överstyrman som gav en tvål åt en kyrkans man för att han tyckte att prelaten luktade så illa. Denne såg något förvånad ut men mottog hövligt gåvan.Som tur var pratade överstyrmannen enbart bred skånska med honom....

[zoroaster]

Hej Janne
trevliga stories du drar. Även om min tid till sjöss var kort, 2 år på bogserbåt som drog mudderpråmar(skulle dra alla var självgående) och sen en s-ns massa år i Gbgs hamn med hur mycket roliga minne som helst. Skall skriva ner en del med tiden på denna sidan.
ha det
douglas

[Borgholm]

Ja det är verkligen härliga berättelser du berikar detta forum med Janne, Mera sånt!

[ag.b]

Bra story in med flera sådana