Jungman Brobergs Bravader del 4

[gurra_58]

Nord Afrika & Lettland bland annat
I mässen spekulerades det hej vilt om var vi skulle gå efter Liverpool. Dom flesta ville
över Atlanten till Central Amerika och det var ju där dom brukade segla för det mesta.
Då kom kocken och sa att vi skulle gå
till Nord Afrika och Casablanca i Marocko för att lasta apelsiner till Ventspils i Lettland, dåvarande Sovjetunionen.
-Kom inte med såna på hittade byssa-rykten din lilla tjocka nerlusade loppkock,
svarade båsen.
Vi skall tillbaka över Atlanten och underhålla våra mulattdamer och inte till något sketet
kamel land...
Men nu blev det inte som båsen ville utan vi skulle gå ner till Casablanca eller Dar el Beida som det heter på deras språk och det fick vi också bekräftat av skepparen som kom förbi.
Ja, då får vi hoppas att Hökarn har nån champagne att sälja så att vi får proppar att sätta i rövhålet för det är man tvungen att ha när man seglar på hamnar där manfolken går runt i klänning på gator och torg upplyste båsen oss om.
Kocken fick alltså rätt eller Kalle Banan som han också blev kallad. Ett namn som han hade fått bara för att gick runt och kliade sig i skrevet hela dagarna.
Dom påstod att han var översexuell och bara hade bara pöka i skallen och det var det enda som han snackade om var man än träffade på honom.
Han till och med baka bröd som såg ut som könsorgan. Ända tills skepparn skulle ta en bulle till kaffet och fick se att han höll på att stoppa en stor vete-dildo i munnen. Då fick han sluta upp med såna konster.

Vi skulle gå från Liverpool sent på kvällen så jag gick till kojs några timmar. När sedan
vakten kom och purrade, varskodde han att det var ”för och akter”. Vilket betydde det att vi
skulle törna till om en halvtimme för att gå därifrån.
Dom purrade alltid en halvtimme i förväg så att man skulle kvickna till och få i sig en kopp kaffe eller något annat i halsen innan man skulle törna till.
Inte som i paragrafarna där jag hade varit innan. Där kunde dom purra ut en fem- tio minuter före ankomst och då visste man ibland inte var vi befann oss någonstans när man kom ut på däck.

Vid avgången skulle jag vara framme på backen.
Vilken skillnad det var mot den lilla 800 tonnaren som jag kom ifrån. Det var gott om folk samt vinschar att ta hem trossarna med. Här var det inte tal om att ta hem några trossar för hand inte,
Men först skulle råttskydden tas av eftersom myndigheterna var rädda för att det skulle finnas råttor ombord som kunde springa iland på trossarna. Det verkade nog vara tvärtom då vi såg en massa råttor nere på kajen som sprang åt andra hållet och försökte komma ombord.

Efter en stund kom det två bogserbåtar som vi satte fast och som sedan låg stand by tills vi hade lagt av trossarna som timmerman körde hem med spelen.
Under tiden som han körde hem dom var vi ett par gubbar nere under backen och kvajla upp dom efter hand som dom kom ner genom luckan.

Bogserbåtarna drog oss in i Gladstone slussen som jag tror att den hette. Det kan också ha varit Langton slussen men det spelar nog ingen roll eftersom vi tog oss i alla fall ut i Irländska sjön. Där det kan vara så mycket som elva meter mellan hög och låg vatten. Det låg massor med båtar där ute på redden och väntade på högvatten för att få slussa och gå in till Liverpool eller Birkenhead. En del mindre båtar seglade förbi dom hamnarna och fortsatte längre upp i Mersey River till andra hamnar.

Vi gick nu sydpå i St Georges kanalen ner mot Lands End och vidare ut i Atlanten.
Nu blev det varmare och varmare för varje dag som gick och vattnet allt blåare, så det
var kortbyxor och bar överkropp man skulle ha ute på däck och det passade mig utmärkt.

Det skulle vara förbjudet att segla på platser där det är under tjugo grader plusgrader och få slippa bylta på sig en massa kläder.

Allt var så annorlunda här ombord mot i paragrafarna. Här var det gott om utrymme. Man behövde inte trängas och kliva på varandra i gångar och mässar eller slåss om den enda toaletten som fanns för manskapet.
Mat fick man äta hur mycket man ville. Det var soppor och efterrätter till måltiderna och nybakat bröd varje morgon. Det var en helt annan stämning ombord än vad man var van vid. Dom flesta av gubbarna var sk. "uteseglare". Riktigt sjöfolk och inga hemma seglare som skulle läsa morgontidningarna var och varannan dag samt lyssna på P1 på radion och tyckte att två dagar i sjön var en långresa.

De första dagarna och tiden efter vi hade gått från Liverpool gick så otroligt fort kändes det som. För helt plötsligt var det för och akter igen.
Vi var nu på väg in till Casablanca men innan dess skulle vi ta lots ombord.
Det var också en spännande historia. Vi hade lotstippning, en vadslagning om vilket klockslag lotsen kom ombord på. Det var klockslaget när han tog tag i lotslejdaren det handlade om.
En hundralapp till vinnaren och det var ju mycket pengar för en jungman eller elev om man nu hade gissa rätt.
I Casablanca var det vår ”hyttOskar” som blev den lycklige.
Efter vi hade förtöjt och firat ner fallrepet så hann vi inte ens få fyllenätet på plats för än det vällde folk ombord. Det var myndighetsfolk, stuvare och en hel del tjingsare som kom med stora bylten på ryggen som dom packa upp och bredde ut på däck.
Där fanns en del saker som man kunde ha köpt men det mesta var bara billigt krafs.
Till och med en ormtjusare hade tagit sig ombord och satt på däcket och blåste i en flöjt.
En av tjingsarna hade placerat sig utanför byssan där han terroriserade kocken Kalle Banan genom att banka på ventilen var och varannan minut för att försöka sälja någonting.
Efter en stund blev Kalle Banan så förbannad på allt bankande att han väntade ut tjingsarn tills han hade tröttnat och satte sig ner på däck. Då öppnade Kalle försiktigt ventilen och hällde en pyts isvatten rätt ner i huvudet på honom. Han blev inte bara blöt utan också fullständigt galen och försökte slå in ventilen till byssan för att få tag i Kalle Banan. När detta inte lyckades sprang han runt hela bygget för att försöka komma in någonstans för att slå ihjäl Bananen. Då allt skulle vara låst i den här hamnen eftersom dom stal som korpar kom han inte in och det var nog tur för Kalle Banan det, för tjingsarn hotade med att han skulle skära upp honom i småbitar om han fick tag i honom.
Han visade upp en stor lång krokig kniv, lika krokig och lång som hans egen fula näsa.
Det blev ingen landgång för Kalle Banan i Casablanca, han vågade helt enkelt inte.
Men jag och dom andra jungmännen skulle naturligtvis i land, det var ju första gången i Afrika.
De var påträngande araberna, man fick inte gå ifred en sekund utan att dom slet och drog i en och försökte sälja allt möjligt. Allt ifrån haschis till kameler och över allt kacklande de om hur billigt och bra allting var.
Samtidigt hördes böneutroparnas monotona läten från mineraterna som det fanns gott om. Dom mer eller mindre drog oss med till baren på Ritz bar & restaurang som dom sa att filmen Casablanca med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i huvudrollen hade spelats in på. Baren i filmen hette Amerikan bar, fast ombord i mässen sa dom att filmen var inspelad i en studio i Hollywood.
Vi hann också med att spela fotboll på sjömansklubben mot en ryss som vi förlorade med tio- noll mot.
Vi låg där och lasta i över en vecka. Lasten körde dom fram med häst och vagn från packhusen, det hade säkert gått dubbelt så fort om inte hälften av stuvarna ombord inte hade legat och sovit, om de inte hade sovit hade de säkert stått ivägen för varandra.
Till slut var vi så fullastade och då fanns det en man som blev glad när vi hade fått lotsen ombord och hivat upp fallrepet. Det var Kalle Banan som nu vågade sig ut på däck igen där han inte hade varit på över en vecka.
Det tog oss hela nästa dag att vaska och spola ner båten men lik förbannat luktade det kamel i flera dygn efter vi hade seglat därifrån.
Nu skulle vi nordpå och över Biscaya bukten.
Som tur var hade vi fint väder, där kan det annars vara tufft att gå över som jag fick erfara vid senare tillfällen.
Vi gick vidare upp mot engelska kanalen som var livligt trafikerad av alla möjliga
sorters farkoster. Vi mötte en gammal steambåt som spydde ut svart rök ur skorsten, stora
supertankers som skulle in och lossa råolja i Rotterdam, gamla styckegodsare,
passagerarbåtar och fiskare som seglade kors och tvärs i kanalen.
Vi skulle gå runt Skagen och ner genom Öresund. Det blev en längre sträcka men skulle ändå vara billigare än att gå igenom Kielkanalen.
F-n nu var man på väg in i Östersjön igen det var ju bort därifrån man ville för att få komma ut och segla på sydligare breddgrader. Men det skulle bara bli en enkel ströresa som tur var.

Efter vi var förtöjda i Ventspils och firat ner fallrepet kom alla höga herrar med sina
fina uniformer som var så fulla av medaljer att dom måste ha vägt 25 kilo ombord.
Militären placerade ut vakter. En vid fallrepet en i fören och en akter där dom blev
stående som statyer rätt upp och ner utan att röra på sig.
När vi skulle måla utsidan nere från kajen var vi tvungna att ta med oss passet för att ge till vakten nere på kajen som då gav oss ett landgångspass istället. Så fick vi hålla på att byta pass varje gång vi skulle ombord för att hämta mer färg samt när det var mat och kafferaster.

Ryssarna trodde kanske vi skulle rymma från båten men jag har svårt att tänka mig att
det var någon som ville rymma till detta kommunistland snarare tvärtom. Jag tror inte
ens att det var någon som gick iland där frivilligt en gång. Var det någon som gjorde
det så fick man vara ombord före klockan tolv på natten. Det gick alltså inte att ligga
över hos något fruntimmer om man nu skulle ha få tag i någon. Då hade man blivit kastad i
jailen.
En kväll när vi stod ute i sidgången och hängde över relingen och rökte samt
snackade lite skit var det en av gubbarna som hade med sig en apelsin som han slängde
ner på kajen mitt framför fötterna på vakten. Han måste ha sett apelsinen men han
reagerade överhuvudtaget inte. Rörde inte en min han stod bara där som fastvuxen i kajen.
Det tog kanske en kvart, då helt plötsligt böjer han sig ner blixtsnabt ner plockar upp apelsinen och stoppar den i fickan därefter måste han ha stått och skalat den med en
hand för plötsligt kommer handen flygande upp till munnen med en otrolig fart, och
stoppar in en klyfta i munnen, det måste tagit honom flera timmar att äta upp den.

Det tog lika lång tid att lossa som att lasta. Lite över en vecka och det var mer än nog i
den här gråa och trista hamnen.
Nu började det cirkulera rykten igen om vart vi skulle gå efter Ventspils.
Alla ville som vanligt till Sydamerika utom den kvinnliga mässmanen.
Jag ville ju dit också även att jag aldrig har varit där. Det måste vara paradiset på jorden trodde jag efter att lyssnat på alla historior som dom andra berättade därifrån. Naturligtvis var det kocken som kom med besked om vart vi skulle, det blev inte Sydamerika den här gången. Vi skulle till Lanzarote på Kanarieöarna för att lasta frusen fisk.
Innan dess var det ner i lastrummen för att lyfta trall och sopa lastrum som gällde. Det luktade fortfarande arab där nere. Det låg en massa urdruckna vodka flaskor lite överallt.
Ryssarna hade tydligen tagit sig några stänkare för att hålla värmen där nere…

Kanarieöarna

Vi hade fint väder ända från Östersjön och runt Skagen men när vi kom längre ner och in i Engelska kanalen blev det skitväder och tjocka. Det blev nu att vara utkik genom hela
kanalen för vakterna. Vi andra fick inomhus arbete, knacka rost och måla under
backen medan man for runt som en studsboll mellan skotten.
Vi kom fram till Arrecife som hamnen på Lanzarote hette och hade turen att få gå direkt till kaj. Det var inte mycket till hamn men det var tillräckligt med vatten för att en bananjagare på lite över 8000 ton skulle kunna gå in där.
Efter förtöjningen bröt dom sjövakterna så att alla utom dom som skulle gå stopptörn var lediga under helgen.
Det blev full fart in i duschen för att senare dressa om och gå midskepps för att se om gnisten hade kommit ner med några pengar och post. Det kunde ju trots allt finnas något brev hemifrån.
Sedan var det bara att gå iland och där kunde vi vara tills på måndag morgon klockan åtta, om nu pengarna skulle räcka så länge vill säga.
Vi var ett gäng som fick lift med en gammal lastbil där vi fick sitta uppe på flaket.
Då vi fick syn på första schappet var det bara att banka i taket på lastbilen som då stannade och släppte av oss.
Det var varmt på lanzarote så vi hade blivit ordentligt törstiga och det var inga problem att göra någonting åt den saken. Det var bara att beställa in ett gäng kalla San Miguel. Men konstigt nog försvann inte törsten så vi fick beställa in ett par omgångar till.
Vi bestämde oss efter ett tag för att hyra varsin vespa som vi kunde köra runt ön med men vi kom inte särskilt långt.
Efter det att vi hade tankat vesporna och oss själva så drog vi iväg. Efter bara någon kilometer från byn började vespan uppföra sig lite märkligt. Det måste ha varit värmen och början till värmeslag. Rätt som det var brakade jag av vägen och rätt ner i en gammal vulkan krater. Dom andra stod där uppe vid vägkanten och gapskrattade. Ingen av dem tänkte på att komma ner och hjälpa mig.
Det gick lite si och så, jag fick lite skrubbsår på armar och ben. Vespan fick vänstra skärmen intryckt så den fick vi fixa till på något vis. Jag fick upp f-nskapet på vägen och drog ut skärmen från däcket sedan körde jag ner till hamnen. Där fick jag en av matroserna att hiva ombord vespan med en av kranarna. Därefter gick vi igång med att reparera den med hammare och plastic padding.
På med lite blymönja och eftersom vespan var svart så smetade vi på svart lackfärg sedan var den som ny tyckte vi och vi lyfte ner den på kajen igen.
Jag for sedan iväg med dom andra på sightseengen runt ön. När jag senare skulle lämna tillbaka den blev spanjoren jag hade hyrt den av inte särskilt imponerad av vad han såg, så det blev att betala lite extra pesetas.
Men skoj hade vi haft och det är inte många som kan säga att dom har kört ner i en vulkan med vespa på Lanzarote.

Las Palmas

Nästa hamn som vi skulle till låg inte långt därifrån. Det var Las Palmas där vi skulle
komplettera lasten med mera frusen fisk.
Där fick vi besked om att lägga oss på redden och ankra bland dom andra ankarliggarna.
Det var ett par andra Svenskbåtar som låg där.
Förste styrman tyckte att det passade bra med en livbåtsmanöver så vi satte styrbords båt i sjön och samtidigt tog vi med oss ett par boklådor för att byta med Johnsaren som låg där.
Det tog oss tio minuter att fara över till henne men nästan fem timmar att komma tillbaka. Dom hade saknat oss och ropat över VHFen och undrat vad vi höll på med så länge.
Men vi hade ju ingen brådska tillbaka ombord. Johnson gubbarna bjöd på kalla drycker och så länge dom gjorde det blev vi sittande kvar där ombord.
När vi till sist tuffade tillbaka och lagt oss på plats under dävertarna för att hivas ombord gjordes upptäckten att vi hade glömt boklådorna.
Ni får vänta med att hiva ombord oss ropa vi till gubbarna uppe på däck.
Vi har glömt boklådorna som vi har bytt till oss och måste tillbaka för att hämta upp dom.
-Aldrig i livet skrek båsen, se för f-n till att kroka vajrarna i båten så hivar vi upp er.
Sagt och gjort, upp kom vi och där uppe stod förste styrman och väntade på att få skälla ut oss allihopa, vilket han också gjorde till den milda grad att jag trodde han skulle få en hjärtattack på kuppen.
Efter middagen kom dom över från Johnsaren med boklådorna som vi hade glömt och givetvis var vi lika gästvänliga som dom hade varit. Till och med så vänliga att dom fick komma tillbaka dagen efter för att hämta upp ett par av deras gubbar som hade somnat ombord hos oss och var omöjliga att få liv i.
Vi hade erbjudet oss att komma över med dom men fick besked om att hålla oss så långt borta från livbåtarna som möjligt.
Dagen efter besöket ombord från Johnsaren fick vi banka rost ute på däck under en stekande het sol hela bokbytar gänget, svetten bara sprutade om oss.
Även att vi hällt i oss massor med vätska dagen innan var vi lika törstiga.
Ja, faktiskt ännu törstigare.
Det behövs väl inte tilläggas att det blev en lång dag, men som alltid efter en kall dusch och lite mat blev man frisk och som ny igen.
Framåt kvällen gick jag fram på backen för att fiska och hålla ankarvakten sällskap, Då det var dimma den här kvällen. Det skulle finnas gott om fisk utanför Las Palmas hade jag hört och det gjorde det nog. För det nappade hela tiden och vi drog upp den ena fisken efter den andra så att vakten helt glömde bort att slå i klockan, men det var det andra som gjorde så då var det bara för våran ankarvakt att hänga på och slå han med.

Vi fiskade med grova nylonlinor och hemmagjorda krokar av krökta spik som jag
hade stulit av timmerman. Vi fick barracuda och tuna samt några andra färggranna
fiskar som jag inte vet vad dom hette. All fisk som vi fick tog vi sedan med akter och bytte
bort mot pilsner med Hökarn.
Tonfisken skar Kalle banan sedan upp i små bitar och satt fram tillsammans med en skål soya sås som han ville att vi skulle äta råa precis som dom gör i Japan.
Men så f-n att han skulle lura i mig att äta rå fisk.
Nu fick vi äta fisk varje dag och en del började bli lite sura på all fisk dom blev serverade.
Så det var bara att sluta med vårt extra knäck.
Skit samma, för nu skulle vi ta upp ankaret och gå till kaj och där inne kunde vi ju köpa hur mycket pilsner vi ville.
Vi hade turen igen att få komma in på en helg den här gången också.
Det var inte alla som tyckte om att ligga still i helgerna. Sjövakterna gnällde över att dom förlorade en massa vederlags timmar. Men för oss jungmän som var lediga efter klockan ett på lördagarna var det toppen och vi skulle naturligtvis gå iland.
Efter det att vi hade utforskat första schappet skulle vi hyra vespor igen.
När vi hade provkört en runda så körde vi in i en bar och parkerade vid bardisken
Cerveca mucho frio por favor skulle man säga det hade vi lärt oss på Lanzarote.
Då ställde dom fram kalla San miguel till oss. Efter att ha rabblat den remsan några
gånger betalade vi och körde bort från baren.
Nästa öl stopp blev i Catalina parken där vi träffade på en gammal kärring på en så där 65-70 år som kallade sig för Catalina. Hon berättade att det var efter henne dom hade uppkallat parken efter. Hon gick omkring klädd som en tjugo åring och trodde hon var attraktiv. Men för att bli attraherad av henne skulle man nog minst ha varit i sjön en månad och druckit en hel kubik San Miguel, fast det var min uppfattning om saken.
Vi fortsatte till en playa som låg mitt inne i Las Palmas för att se på lite yngre damer och få oss ett dopp. Men Senioritorna var inte intresserade av Svenska jungmän så vi fortsatte ut till Play Ingles där det blev samma resultat med damerna, ett fiasko.
F-n skulle det vara så svårt att få fatt i en Spanjorska ! Tillbaka in till Las Palmas där vi lämnade tillbaka vesporna och drog oss ner till hamnkvarteren där det var betydligt lättare att fånga en spanjorska, eller rättare sagt det var dom som fångade oss.
Sextonåriga blåögda svenskar var lätta offer för damer. Det enda felet var att dom var mer än dubbelt så gamla som vi och så var dom tidsbegränsade. De samlade på pesetas också, men vad gjorde väll det.

Samtidigt som oss låg där en hel flotta med Syd Koreanska fiskare inne och många
av dom gubbarna var iland och drack på samma schapp som oss. Där inne gick det runt
en fotograf och plåtade kunderna och det var ju klart att vi skulle låta oss bli fotograferade.
Vi radade upp oss framför kameran samtidigt som det kom det en Koreanerna förbi.
Han skall vara med på vår bild tyckte jag och tog tag i hans arm och drog honom till mig, Men det gillade han inget vidare för det sa bara pang sen låg jag på rygg och såg flera stjärnor och planeter som snurrade runt i taket. Men upp kom jag ilsk som ett bi.
Här skulle man försöka vara vänlig och så får man en box på läppen! Nej, det går inte för sig tänkte jag…
Han skall ha en omgång stryk tänkte jag och laddar för att klippa till honom men som tur var
s fick dom andra från båten bort mig därifrån.
Det var nog tjugo-trettio fulla Koreanska fiskare där och det hade nog blivit en lite för tuff match att klara av även för en Gotlänning.
Dagen efter vaknade jag upp med en svullen läpp och en ordentlig skallebank plus att det gjorde ont lite överallt runt om på kroppen. Men inte värre än att jag kunde gå midskepps för att få i mig ett rejält lass med bacon & egg eftersom det var söndag.
Får man inte bacon & egg då, ja då får dom se sig om efter en ny kock eller ny besättning.

Det gick fort att lasta, bara tre-fyra dagar. Vi skulle ju bara ha ett par tusen ton innan vi förhalade bort till bunkerkajen.
Under tiden som vi låg och bunkrade kom det ombord ett mänskligt vrak och ville ha hyra som matros, det luktade för jäv-gt om honom. Han stank av skit på flera meters avstånd.
Stora öppna sår som var infekterade och fulla av var. Det visade sig att det var en islänning som hade rymt från en norsk tankbåt.
Han berättade att första tiden iland hade han bott på hotell men sedan flyttat in hos ett fruntimmer och när hans pengar var slut så slängde hon ut honom på gatan.
Så nu bodde han under några presseningar längst ut på piren tillsammans med en flock
hemlösa hundar.
Våran andre styrman kom och tog en titt på honom och gav honom salvor att smörja in sina såriga ben med och lite andra medikamenter, därefter blev han bjuden på mat. Men han fick sitta uppe på trea luckan akter om mässen för i manskapsmässen blev han inte insläppt på grund av sin kroppslukt. Han åt nog för mycket eller också åt han för fort för helt plötsligt spydde han rätt ut på däcket…
Vi skramlade ihop allt småtjings vi hade kvar och gav honom och gav honom besked om att gå till den Isländska konsuln om dom hade någon i Las Palmas. Eller att gå till den norska för att få hjälp med att komma hem. Något matros jobb fick han naturligtvis inte, men lite hjälp hade han i alla fall fått av oss.
Hundra procent att han köper vin för pengarna sa båsen och dom där såren han hade på benen har han fått bara för att han har druckit billigt vin varje dag och inte fått någon fast föda.
När maskingubbarna var färdiga med bunkringen blev det för och akter igen.
Bogserarna låg stand by på sidan och lotsen var ombord så det var bara att hiva upp
fallrepet och sätta fast bogserarna samt lägga av, hiva hem trossarna och gå därifrån

När lotsen hade lämnat blev det satt full fart i maskin. Marschfarten som vi seglade i var
runt tjugo knop.
När det var väl för och akter och vi kom in i mässen så var åter spekulationerna i full gång om vart vi skulle. Det var det fina med att segla i ströfart, man visste aldrig i vilken hamn eller land man hamnar i nästa gång.

Den här gången var det tolv-fyra vakten som kom med det riktiga beskedet den om vart vi skulle. Det blev Mocamedes i Angola där vi skulle lasta valkött ut till Fjärran Östern.
På morgonen ett par dygn efter vi seglat från Kanarieöarna var hela däcket fullt av sand.
Även att vi befann oss mitt ute i Atlanten. Det var flygsand från Sahara öknen, sand som trängde in överallt.Det blev till att spola ner hela båten.

Som mest var det rostbankning som vi höll på med ute på däck samt även annat underhållsarbete. Utom på lördagarna då det var vaskning och spolning som gällde. Levanger som gick varma från backen till poopen.
Sjövakterna tog hand om bygget och vaskade uppifrån toppbryggan (Monkey Island) och alla däck neråt .
Efter lunch fick vi en timme på oss att vaska hytten. Det var en lättvaskad hytt, skotten som var av perstorp var lätta att torka av.
Jag hade i hytten en sk. fylleslaf med galonöverdrag, stor nog till att ligga raklång på.
Ett tvättställ (pissoar) med spegel fanns där också samt ett par lådor under kojen och en telefon plus ett litet bord.
Ibland blev det hyttinspektion. Då kom de höga herrarna på besök akterut.
Det var Hökaren, förste styrman, skepparen och chiefen. Dom skulle kontrollera om vi hade vaskat hytten ordentligt och att ingenting var sönderslaget. De kunde till exempel dra med ett finger över dörrkarmen för att se om där fanns damm.
Det hade hänt att dom hade placerat ut tändstickor på nått mystiskt ställe i någon hytt för att sedan kolla om dom fanns kvar lördagen därpå, sades det. Hyttinnehavaren hade då fått en utskällning och fått vaskat om hela hytten.
Sådana idioter till befäl fanns inte då jag var ombord som tur var. Dom var nog ganska så sällsynta...

Det bästa med lördagarna i sjön var ju att det blev slabb under eftermiddagen, som för
övrigt var enda gången under dygnet som man såg hela besättningen som var på 36 man, inkluderat ett par fruntimmer.
När vi hade handlat vad vi skulle av cigaretter ,vin och brännvin så var det öl slabb
nere i provianten.
Efter avklarad handel med ölen brukade det bli provsmakning för att se att inte Hökaren hade lurat på oss gammalt öl.
När ölen så blev godkänd var det dags för nästa anhalt under vägen som var en lejdare till byssan där kocken Kalle Banan stod och avkrävde tull av oss för om vi skulle få passera igenom. En del av oss blev stående där inne hela eftermiddagen för att hjälpa kocken att dricka upp all beslagtagen öl.
Underhållningen där inne i byssan var det inget problem med. Det var bara att se på Kalle banan när han jonglera med stekpannor och kastruller samtidigt som han drack öl och snackade sin skit.
Han kunde nog ha blivit en bra politiker så som käften gick på honom och laga mat det kunde han också.
En gång var han förbannad på en av maskinisterna som han sa bara gick runt och klaga på allt och alla men mest på maten. Men det var ju i och för sig inte helt sant.
Maskinisten hade nämligen stulit hans dam i Las palmas och det kunde han inte glömma.
Han hade hört talas om en annan kock som hade stekt och panerat en disktrasa som han sedan hade serverat med brun sås och stekt potatis till.
Efter det hade han tänkt till ordentligt och så fick han en ide. Då han hade fått tag i en gammal pisstoffel från en av gubbarna så tog han den och delade den på mitten. Panerade bägge halvorna i stekpannan för att få dem att se ut som två wienerschnitzlar.
Nu skall han få schnitslar den där hel-tes diesel råttan, tänkte Kalle banan.
Kalle såg sedan till att det var just han som fick pisstoffel-schnitzlarna, vilket han också lyckades med.
Det hördes hela vägen in till oss i manskapsmässen hur han skrek och förbannade kocken.
Som stod inne i byssan och skrattade så tårarna spruta ur ögonen på honom för så roligt hade han inte haft sedan han hällde vatten i huvudet på araben i Casablanca

Vi närmade oss nu Ekvatorn och det började bli riktigt ordentligt varmt ute på däck.
Man behövde inte röra på sig mycket för att svetten skulle börja att forsa av en.
Man gick där och torkade sig med gamla trasor i pannan så man till slut blev helt skinnflådd.
Vi fick dricka kopiösa mängder med vatten och äta salttabletter som det var utdelat på varje bord i mässen. Samt att man saltade maten lite extra och hade man inte gjort det så hade man nog svimmat av där ute på däck.
För att nu inte tala om hur varmt dom måste haft det nere i maskin.
Man kunde kanske ha gått ner i ett av lastrummen och satt sig på en frusen fisk kartong fast då hade man nog förfrusit röven i stället.

Vi hade fått tillstånd att bygga en swimmingpool, om vi gjorde det på fritiden förstås.
Den skulle stå akter på babordsidan om förkant av akterbygget där manskapet bodde.
Timmerman plockade fram lämpligt stämpelvirke åt bygget. Bassängen skulle vara
fyra meter lång och två meter bred. Efter lite sågande och spikande och mycket vätske
intag blev själva lådan klar. Båsen hade letat fram en gammal pressening som vi
klädde den med invändigt. Därefter var det klart att starta brandpumpen och fylla upp den
med vatten från Atlanten.Till allas förvåning och förtjusning höll den tätt.
Proppen (elektrikern) var den första att hoppa i. Det skall tilläggas att den dagen gick
det lite dyning på havet så att Proppen höll på att rulla ut i sjön.
Vi hade byggt den i höjd med relingen vilket kanske inte var så smart.
Men det var lätt fixat, vi riggade till ett par stöttor mellan bassängen och brädgången.
Därefter spände vi fast ett gammalt fyllenät mellan stöttorna så att man skulle kunna ta sig ett bad utan att riskera att hamna ute i Atlanten.
För nu trasslade man bara in sig i fyllenätet som effektivt stoppade en och annan fylleskalle.
De flesta av gubbarna använde poolen på sina frivakter. Till och med befälen kom
ner och badade ibland..
Men inte Båsen som kallade det för en Gonnore Balja och i en sådan kan man bli sjuk och få hemska sjukdomar sa han. För det ville han inte, han hade minsann pissat mer taggtråd i sina dar än dom sju gånger man skulle behöva uppnå för att få kalla sig sjöman…

Ja, och här tar då denna tidigare presenterade länk vid…
http://www.landgangen.se/forumsmf10/ind ... pic=6763.0


Det har åter varit en stor ära samt ett nöje att ännu en gång få återge delar från min gode vän och forne skeppskamrats memoarer.
Ni ska veta att det har varit ett styvt jobb att plocka bort alla onödiga svordomar och
alla dessa återkommande könsordsbetäckningar på både prylar och folk.
Men som sagt, vem har nu påstått att det ska vara lätt att försöka ge sig på att göra en karikatur av en text skriven av Anders Broberg…


Hälsar Dirty David…

[Donkeyman]

Jungman Brobergs Bravader tål att publiceras hur många gånger som helst. En nostalgitripp för gamla gubbar helt enkelt.....

[ag.b]

Apelsin last från casablanca

[ag.b]

Panama kanalen

[ag.b]

Hjälpsystrar i Corinto

[ag.b]

http://www.scandinaviancorner.tk/