Jungman Brobergs Bravader del 1

[gurra_58]

Detta är ett inlägg om Jungman Broberg.
Inlägget är redigerat av Dirty David.Har fått tillstånd av honom att publicera detta
gurra_58



INLEDNING

Den här berättelsen handlar om en 16 årig ung Gotlänning och hans första år till sjöss 1972-1973
Så som jag kommer ihåg det, kanske med någon liten modefikation!
Kanske finns det någon som läser min berättelse som tror dom känner igen sig både på gott och ont…
Innan jag satt igång att skriva fick jag ett par kloka ord av en gammal Gotländsk
sjöman som har seglat jorden runt i över 40 år som matros som sa:
Om du skall skriva om dina öden och äventyr till sjöss så skriv inte precis som det gick till för då är det ändå ingen som kommer att tro dig…

Anders Broberg





http://lh6.ggpht.com/_vgE8zeOUM7k/R2xeZ ... roberg.jpg

Anders Broberg



Paragrafare

Efter att ha slutat skolan som jag var dödligt trött på så skulle jag gå till sjöss så fort jag
hade åldern inne som var sexton år för att få segla i Svenska handelsflottan.
Det hade jag bestämt för flera år tillbaka så samma dag jag fyllde 16 ringde jag till
sjömansförmedlingen i Visby och satte upp mig som obefaren jungman..

Pass hade jag också skaffat mig under sommaren och ett speciellt läkarintyg för
sjöfolk skulle man ha. Det hade jag tagit i Visby hos en beryktad sjömansläkare
som hette Henchen Nyman och det var inga som helst problem att få.
Är du frisk och kan se med bägge ögonen fråga han! Det var allt.
Sedan skrev han ut intyget och sände iväg mig till central dispensären där jag blev smittkoppvaccinerad.
När detta var klart så hade jag papper på att jag kunde segla till sjöss på däck på vilken båt som helst i obegränsad fart över hela världen.
Men det höll på att gå galet när jag råkade sparka till en flaska som han hade under bordet när jag satte mig ner, då blev han lite ilsk.
Men som tur var hade han skruvat på korken ordentligt så ingenting av dom dyra dropparna rann ut av det som jag såg var en flaska konjak…

Under tiden jag gick och väntade på att få komma ut på sjön så jobbade jag från och till
som springgrabb i en Konsum butik där jag cyklade kommunen runt en hel sommar på en tre hjulig gammal packcykel med tio och tjugo liters mjölkspann.
Kommunen var Fårösund, norra Gotlands Metropol…
Någon erfarenhet av sjön hade jag inte, annat än jag varit med en mindre fiskebåt från Fårö ut till Gotska Sandön och åkt med vägfärjan mellan Fårö och Fårösund en resa på tio minuter..

*****
Efter att trampat runt ytterliggare en dag på en trehjulig gammal packcykel i Kooperativets tjänst som hade en sadel som man fick ont i röven av att sitta på så kom jag hem och fick veta att sjömansförmedlingen i Visby hade ringt och sökt mig. Dom ville att jag skulle kontakta dom fortast möjligt.
Det tog inte många sekunder innan jag hade arbetsförmedlaren på tråden, som sa att jag hade fått jobb på en mindre lastbåt, en så kallad paragrafare som lastade runt 1200 ton och gick östersjöfart.
Jag blev eld och lågor, detta samtal hade jag gått och väntat på varje dag sen jag slutat skolan...

Mönstra på skulle jag göra i Storungs som ligger i Kappelshamnsviken uppe på norra Gotland där jag skulle infinna mig dagen därpå .Det var snabba ryck när det äntligen hände nånting.
Men jag var klar att ge mig av med detsamma och det var den 12 september 1972.
Storungs låg bara ett par mil hem ifrån. Dit kunde jag nästan ha trampat med min gamla packcykel och var nästan på väg att göra det också ,så vild var jag med att få komma ut på sjön. Men jag fick skjuts av Konsum chefen som var en hygglig man som körde mig till Storungs med sin gamla Volvo Amazon,och tur var nog det för inte hade det varit roligt att komma ombord med skavsår i röven och inte kunnat gå ordentligt första dagen ombord.


När vi kom fram så var det var inte långt att gå från bilen ner till hamnen som vi hade parkerat utanför Ahlströms café och kiosk. Det enda stället som fanns där för sjöfolken att gå iland till för att handla tidningar och ringa hem.
Där låg hon första båten insvept i ett moln av grått kalkdamm.
Allting var grått i hamnen bilarna, truckarna som susa förbi fullastade med stora kalkstenar. Gubbarna som jobba på kajen var gråa och gråhåriga.
När jag hade kommit fram till landgången på båten såg jag själv likadan ut.
Där blev jag stående ett tag men efter en stund tog jag mod till mig och gick för första gången ombord i en båt för att mönstra på.
Den första jag träffade var ett fruntimmer som presenterade sig som kocka ombord.
Hon visade mig upp till skepparens salong där jag bankade på och blev insläppt.
Jag presenterade mig som deras nya jungman.
Okay, har du pass och giltigt läkarintyg frågade han som jag antog var skepparen.
Så att mönstringsförrätaren som är här och har kommit hit enbart för din skull ända från Slite. Med din sjöfartsbok kan vi nu mönstra på dig.


Skriv nu på anställningsavtalet här sa han, så är du påmönstrad som obefaren jungman med en (hyra) lön på 724 kronor i månaden.
Det var mycket pengar för en nyss fyllda 16 åring tyckte jag då och skrev på.
Men det hade jag gjort ändå hur stor eller liten lönen än hade varit...
Nu var allt klart och jag var nu en obefaren jungman.
Jag fick besked om att gå ner och finna en tom hytt för att sedan byta om till arbetskläder och gå ut på däck för att hjälpa dom andra.
Hytten jag fick bestod av en koj ett tvättställ och en liten bänk.
Toalett och dusch låg ute i gången som vi i manskapet delade på.

Det var bara att öppna väskorna och på med arbetskläderna för att sedan gå upp och ut på däck där det var skitigt och dammigt samt ett förfärligt oväsen från transportbanden som kalkstenen kom med.
Efter att jag hälsat på dom andra däcksgubbarna som var gotlänningar allihop blev jag satt i arbete av den äldste av dom med att skyffla ihop och kasta ner dom stenar som hade hamnat på däck i stället för nere i lastrummet. Stenar som var stora som knytnävar.
När vi sedan blev fullastade skulle det sopas rent i spåren uppe på luckkarmarna så att lastluckorna rullade fritt så att vi kunde köra dom på plats över lastrummet.
Därefter skulle dom sättas fast (skalkas) runt om samt slå i kilar uppe på toppen av luckorna med stora släggor…

Landgången skulle tas in. Allt i en rasande fart för att göra klart för avgång.
Jag fick besked om att vara akterut. Där var vi två jungmän en styrman samt en matros.
Vi fick order genom en skorrig högtalare att lägga av trossarna och hiva hem dom för hand.
Det fanns en winsch och capstan, men den gick alltför långsamt enligt styrman.
Matrosen kvajlade upp trossarna allt eftersom vi jungmän hivade ombord dem.
Styrman stod vid relingen och gjorde ingenting annat än gav goda råd.
När vi var klara akter skulle vi gå fram och hjälpa dom andra med att göra sjöklart.
Allt som var löst skulle surras fast, dörrar och ventiler skulle stängas.
När allt detta var klart fick vi börja spola däck.
-Börja framme från backen, sa styrmannen till oss…
Framme på Backen tänkte jag. Det måste vara bak på båten tänkte jag och gick in och satte på
mig de regnkläder som låg i en skrubb nere i våran gång.
När jag hade funnit något som passade något så när gick jag ut och ställde mig på akterdäck för att vänta på dom andra.
Men inte f-n kom det någon. Bara kockan som skulle piska mattor…
-Vad står du här och glor efter, sade hon.
Skulle inte ni spola däck?
Jo, svarade jag. Vi skulle börja här på backen och nu står jag här och väntar på dom andra grabbarna.
Ja, då lär du få vänta sa hon.
Backen ligger längst fram på båten och där vi nu befinner oss heter poopen.
Det var mycket som skulle in och helst fastna i skallen den dagen.
Men va f-n Rom byggdes heller inte på en dag så det skulle nog fastna till slut…
Efter den första arbetsdagen var jag så trött att jag slocknade direkt efter kvällsmaten så fort jag bara hade kommit in i hytten och lagt mig i kojen, utan att först ha bäddat och fått av mig arbetskläderna.

Vi skulle ner gå till Ystad i Skåne och lossa kalkstenen.
Vid förtöjningen råkade en av matroserna få iväg en kastlina så olyckligt att den träffade en av hamngubbarna mitt i skrevet.
Han fick så ont i ballen att han vek sig dubbel och ramlade med huvudet före rätt ner i vattnet med ett vrål som måste hörts hela vägen upp till stan.
Men vattnet måste ha haft en svalkande effekt på hans organ eftersom han blev helt tyst och simmade lugnt och stilla fram till första lejdaren på kajen som han klättrade upp och gick därifrån som ingenting hade hänt.
Precis som om det skulle vara normalt kasta sig i sjön med arbetskläderna på…


Efter lossning i Ystad gick vi tillbaka till Storungs för att lasta mer kalksten och med
samma last igen behövde vi inte sopa och spola lastrummet. Vilket däcksgubbarna tyckte var utmärkt att slippa.
När vi kom in till Storungs så körde vi av springet på backen så att trossen flög upp på backen och la sig som en halsduk runt halsen på en jungman som blev så förskräckt att han ville åka hem..

Det blev många såna resor från Gotland till olika Sydsvenska hamnar som Trelleborg
Landskrona, Åhus och Ystad.
Några resor gick vi även upp till Bottenhavet och Kramfors.
Där fotograferade dom oss. Det gjorde dom visst med alla båtar som gick under Sandöbron
på vägen dit.

Ute i sjön var det rostbankning som det handlade om för oss jungmän, så även till kaj om det
fanns tid till det...
Vi skrapade och bankade både dagar och sena kvällar.
När man har hållt på och knackat en hel dag var man rätt så mör och stel i kroppen. Rostpistolerna vi körde med vägde nog ett par kilo styck, det kändes så i alla fall.
Vi satt eller låg ner och körde i dom i de mest underliga ställningar för att komma åt rosten uppe under luckkarmarna som var ett av dom värsta ställen att komma åt rosten på, trångt och jä-igt.
Till slut blev armarna tunga som bly. Då var det gott att få komma akter och in i mässen
för att få lite mat i magen.
Efter en halvtimme var det dags att gå ut och fortsätta igen.
Vi jobbade både natt och dag och förde ett förfärligt oväsen.
Märkligt nog var det ingen av frivakten som klagade.
Att sova måste nästan ha varit omöjligt för dom...

När det började skymma och bli mörkare framåt kvällen kom vår 120 kilos klump
till bästeman ut på däck.
Det var han som var äldst av däcksfolket och hade varit längst ombord av matroserna.
Det var han som bestämde.
Han hade med sig ett par ”solar” (lastrumslampor) ut åt oss så att vi skulle få lite lyse för att vi skulle hinna banka så mycket som möjligt.
Det betydde att vi fick ligga under dessa förb-de luckekarmar hela kvällen.
Slipa och mönja kunde vi göra dagen därpå…
När man hade bankat rost en hel dag och kväll var man så trött och slut att man inte orkade duscha av sig all skit.
Man kunde vaknade nästa dag med hela kojen full av rost och ögonen igenbommade.
Kalsongerna var fulla av rost.
Ta me´ f-n, det var rost fastklibbat överallt på kroppen…


Det hände en gång att jag fick jobba ifrån det blev ljust på morgonen runt sex tiden till
midnatt med att banka rost. För att sedan gå tolv-fyra vakten,den så kallade hundvakten.
Bara för att styrman ville ha sällskap. Eller som han uttryckte det, jag skulle läras upp.
Men då jag var så trött slutade det med att jag somnade stående ute på bryggvingen.
Där stod jag och sov tills dess styrmannen saknade mig och kom ut för att purrade mig.

Det värsta var att när vi hade jobbat nära nog dygnet runt var att vi inte fick en krona i
Övertid.
Vi visste helt enkelt inte om att man kunde få det.
Eftersom vi var tre jungmän ombord som inte hade varit till sjöss förut.
Inte var det någon av dom andra som talade om någonting förr oss heller, eftersom ägaren till båten hade halva sin släkt mönstrad ombord.
Dom brydde sig inte mycket om regler eller avtal över huvudtaget.

Förutom mina två landsmän ombord hade jag ett hel-te att förstå vad dom andra sa
för någonting då dom kom från någon liten fiskeby på Västkusten någonstans, med en
mycket speciell dialekt.
Kockan var också där ifrån, men det var ju inte hennes fel.
Hon lagade bra mat, fast mest fisk
Makrill var hennes livrätt och det kunde hon servera fyra till fem gånger i veckan.
Det blev billiga matpengar för ägaren på så vis då det inte var mycket som gick till spillo och det som blev över frös hon in.
Eller så fick vi det som kallskuret på påläggsbacken.
Ingenting till fiskarna eller måsarna…
Men så är det också sällan det flyger fiskmåsar efter en Bohuslänning överhuvudtaget fick jag veta. Ser dom att det står Skärhamn eller Donsö eller något annat Bohusländskt namn i röven på båtarna så flyger dom bara förbi till bättre jaktmarker och det ska visst vara sant.

Manskapsmässen var liten och trång med två bänkar som dom kallade för soffor och ett
avlångt bord en stol samt ett kylskåp där jag fick sämsta platsen längst in.
Var det så att jag kom in sist till maten fick de som alla redan satt sig ner resa på sig igen för att släppa förbi mig. Vilket alla också gjorde utom vår förvuxna Bästeman som satt kvar där han satt.
Ville jag ha någon mat så var det bara att lägga sig ner på knä och krypa in under bordet till min sittplats och hoppas på att det fanns någonting kvar på faten vilket det sällan var eftersom den förvuxne slukade det mesta som kom i hans väg…

Vi hade en motorman som satt mitt emot mig och han kunde få stopp på den förvuxne.
Då skickade han över faten till mig.
Men bara när han var nykter för var han på fyllan då åt han inte och kom inte in i mässen över huvud taget och då kunde det bli dåligt med mat över till mig…

Efter alla kalkstensresor skulle vi börja att gå med socker på pall.
Vi hade en kran ute på däck som var byggd för att lasta pallgods med.
Det var bara för stuvarna att köra in pallarna med sockersäckarna in i slungan och hiva ombord dom ner i lastrummet.
Där vi hade ett par truckar som matroserna körde sockret på plats med.
Vi jungmän fick lägga plast mellan varje lager och tejpa dom säckar som hade gått hål på.
Fick man sockret innanför kläderna när man var svettig blev det klibbigt och det började att klia något djä-lskt.
Det var bara i två hamnar som vi lastade socker, Visby och Mörbylånga på Öland.
Samt en lossningshamn som var Ulfsunda i Stockholm dit vi kom genom slussen i Södertälje kanal…

Vi Jungmän sprang iland i mer eller mindre varje hamn som vi kom till för att jaga fruntimmer.
Men däremot inte i Mörbylånga för där kom dom ombord.
Då blev det minsann liv i båten. Folk blev med en gång mycket trevliga och hjälpsamma och gjorde sig till.
Till och med Skepparen och styrmännen vaskade sig och kammade håret, vilket hjälpte föga eftersom det var nere hos oss dom hamnade eftersom Öländskorna hade fattat tycke för Gotländska Jungmän.
Dom kom sedan tillbaka ombord varje resa vi gick dit och lastade...

Även på Gotland kom det ombord fruntimmer.
Där det var ett par familjer som hade gott om döttrar som var mycket vänliga mot sjömän och brukade besöka båtarna i hamnen.

En gång när vi låg där över helgen kom den ena familjen med fyra flickor ombord
med sin mor i spetsen och gick in och satte sig i mässen.
Då gubbarna var lediga i helgen så tog det inte lång stund innan familjen var utspridd runt om i båten.
Utom den yngsta av dom, hon satt kvar i mässen och grät samtidigt som hon var hon ilsk som ett bi, eftersom det är ingen som vill ha mig sa hon!

Det tror f-n att ingen ville ha nått att göra med henne, hon kunde inte varit mer än
tolv - tretton år gammal…

I Visby fick vi ombord en lättmatros som aldrig hade varit till sjöss förr.
Det var socialförvaltningen som hade sänt ombord honom.
Han hade skjutit ihjäl en polishund i Slite på norra Gotland och det får man ju inte lov till, så nu skulle dom ha ut honom till sjöss för att det skulle bli folk av honom.
Hur det nu gick med den saken är en annan historia.
Men det var en bra grabb som inte gjorde något större väsen av sig och inte heller hade vi någon hund ombord som han kunde få för sig att skjuta…

Skepparen kom med ett besked om att vi hade fått en utlandsresa.
Vi skulle gå till Norrköping och lasta maskindelar till varvet i Odense på Fyn i Danmark samt en plats till som inte var bestämd ännu.

I Norrköping kom skeppshandlaren ombord med öl ,brännvin och cigaretter som vi fick
order om att bära upp i skepparens hytt för att låsas in och sedan plomberas av
Tullarna. Skåpet fick sedan inte öppnas förens vi kom ut på internationellt vatten…


Efter det att vi var färdiglastade och lämnat kajen i Norrköping kommer kockan ut på däck
och hojtar om att det var slabb.
Vi skulle komma upp till skepparen i salongen. Vi som inte var inte mer än en halvtimme ut i Bråviken och långt ifrån internationellt vatten.
Det brydde sig skepparen inte om ett dugg.
-Vad vill ni ha, frågade han.
Ni får köpa två limpor cigaretter en låda pilsner och en flaska brännvin men det blir inget brännvin för jungmännen…
Att vi inte fick något brännvin gjorde ingenting fördet kunde man juköpa i vilken kiosk eller affär som helst när vi kom till Danmark eftersom de inte verkade had någon åldersgräns…

På resan ner till Odense gick vi under Ölandsbron som hade blivit invigd den 30 september 1972, bara ett par dagar innan vi passerade under den.

I Odense blev vi inte liggande många timmar, men tillräckligt länge för att hinna springa upp till närmaste kiosk och inhandla det vi inte fick i slabben ombord.

Det hade kommit besked på att vi skulle lossa resten av maskindelarna i Hamburg så vi gick genom Stora Bält ner mot Kielbukten där vi fick lots ombord som sedan lotsade oss in till slussen i Holtenau.
Själva slussningen var inga större svårigheter eftersom vi hade bara två trossar iland. Ett spring och en förända i var ända av båten.
Antingen skulle man slacka eller hiva och det berodde på vilket håll av kanalen man kom ifrån.

Lotsen blev avlöst ungefär halvägs genom kanalen där den nya lotsen tog oss till slussen i Brunsbuttel som vi gick igenom och var därefter ute i Helgolandsbukten i Nordsjön.

Att Hamburg var en stor hamn det märktes när vi närmade oss. Det verkade vara
kilometervis med pirar och dockor.
Kajerna var fulla med båtar med flaggor från jordens alla hörn.
På vägen in hälsade dom på oss från land med Svenska flaggan och spelade nationalsången..
Kajen som vi skulle lossa vid var så hög att vi var tvungen att sätta landgången uppe från vår ena bryggvinge.
En liten båt och lågvatten var ingen bra kombination i Hamburg.
Det blev samma sak som i Odense bara ett par timmar till kaj sen var det dags att lucka på igen och göra sjöklart samt vänta på att myndigheterna blev klara med papperna och se till att lotsen har kommit ombord innan det var dags att ge sig ut i Elbes skitiga vatten upp till Brunnsbuttel och Kielkanalen igen.

Därefter tillbaka ut i Östersjön för ännu en socker resa från Visby till Ulvsunda.
Men nu hade jag fått nog av kalksten och socker.
Efter att ha varit i Hamburg ville jag inte segla runt uppe i Östersjön längre, så jag gick upp till skepparen och sade upp mig.
Jag räknade med att få mönstra av i Visby eftersom vi skulle dit efter Ulvsunda.
Men icke, dom höll mig kvar en resa till från Storungs -Landskrona och Visby.

I Landskrona hade vi turen att få helgen till kaj.
Det fick bli färjan över till Danmark och Tuborg havn för att senare dra vidare in till Nyhavn där vi hamnade på Hong Kong bar, där vi hällde i oss en massa bajer,
Ett angenämt nöje som vi sedan fortsatte med på flera andra ställen.
Efter denna runda blev vi lite lätt berusade.
Nu skulle vi "F-n ta mig Tatuera oss" allihopa..
Stärkta av alla bajer gav vi oss iväg till Tatto Bob som hade mängder av olika motiv runt om på väggarna att välja på.
Det tog sin tid att bestämma sig. Vi var ju fyra stycken som skulle ha sjömanskonst på armarna.
Har ni funnit nått intressant, frågade Bob.
Jag kan Tattuera er nästan överallt, intygade han.
I röven och på picken men inte i ansiktet blev vi informerde om.
Över och underarmarna var det ställe där det kändes minst berätta han, och så var det nog.
Han var själv tatuerad över hela kroppen så han visste nog vad han snackade om.
Jag hade bestämt mig för en dödskalle på översidan av underarmen och där han börja med att raka av håren på armen. Sedan ritade han dit dödskallen på fri hand. Därefter körde han ner maskinen i armen. Det kittlade lite men gjorde inte särskilt ont även om det blödde lite grann.
Blodet torkade han bort efter hand och när det var färdigt smorde han in armen med vaselin och lade på en kompress varefter han ville ha 100 kronor..

Nu när vi blivit såna sjuhelvetes sjömän med tatueringar så var det klart att vi skulle ha varsin dam också. Så vi gick på jakt och det var inte svårt att hitta damer i Nyhamn.
Jag fick fatt i en vad jag trodde var en Kinesdam men det visade sig att hon var frånGrönland.
-Jag har inget rum, sade hon. Men jag vet ett ställe där vi kan få vara ostörda.
-Okay, sade jag och vi gick dit dit.
När hon så säger att vi var framme så står vi framför ett gammalt ute-skithus på en bakgård någonstans i Nyhavn!
Hur skall det här gå till tänkte jag. F-n hon var bara en och femtio lång och så i ett trångt utedass.
Om jag nu lyfter upp henne på skithus-stolen kanske det kan gå!
Det gjorde det i dubbel bemärkelse kan man nog säga...
När vi senare öppnade skithusdörren och skulle gå därifrån så stod alla gårdens ungar utanför flinade och applåderande åt oss.
Förmodligen så hade dom stått och kikat på oss genom något hål i trävirket.
Grönländsakan ville ha halvtreds (50) kronor för den här tjänsten, vilket hon också fick.
Man måste ju underhålla hjälpsystrarna så man kan få lite hjälp då och då.
Det var ingen större summa. En Dansk krona fick man på den tiden för 70 Svenska öre.

När vi kom tillbaka till Nyhamn såg vi att det var full kalabalik framför en Pölsevagn.
Det var grabbarna från båten som var inblandade i ett rejält slagsmål med ett gäng andra Svenskar. Det hördes lång väg för alla skrek på svenska och dom bonka på varandra så blodet rann ända tills politiet kom och tog dom.
Även jag åkte med i bara farten, fast jag ingenting hade gjort. Det räckte med att jag var Svensk, sade dom.
Hur dom nu visste det! Jag som inte hade sagt ett ord.
Vi blev inlåsta i en cell som låg lägre än gatan utanför där man bara kunde se skorna på
folket som gick förbi.
Ja, där satt vi och räknade hur många par skor det gick förbi hela den natten.
Tidigt på morgonen dagen därpå släppte dom ut oss.
Åk nu tillbaka till Sverige fortast möjligt och bli där sade Polisen åt oss.
Eftersom vi inte var lika tuffa som vi varit kvällen innan så lovade vi dom att det skulle vi minsann göra…
Nu hade vi ångest och ont i skallen. Armar som hade börjat svullna och gjorde ont.
Vi fick skramla ihop våra sista pengar som precis räckte för att få komma med färjan över till Landskrona .

Då jag skulle mönstra av i nästa hamn började jag så lite smått att vaska upp mina kläder och
rundvaska hytten samt förbereda min avmönstring.
Under vår färd tillbaka till Gotland så fick vi ett riktigt skitväder i Hanöbukten, eller lilla Biscaya som det också kallas.
Det blåste upp till nordöstlig kuling som efterhand växte till full storm.
Normalt gick vi med elva-tolv knops fart ungefär. Men med full nordöstlig kuling mitt i näsan var vi nere i tre-fyra knop.
Det tog oss nästan tjugo timmar från Sandhammaren till Utklippan mot normalt sex timmar.
Vi rullade och stampade i motvinden och fick ta emot några rejäla bottenslag så det skaka och vibrerade i hela båten.
Rätt som det var dök hon ner i sjön så man började tvivla på om hon verkligen skulle resa sig igen.
Kockan hade det inte lätt inne i byssan. Även fast hon hade fått besked om att det skulle bli dåligt väder så var det mycket hon inte hade surrat fast som nu for fram och tillbaka där inne.
Flera av hennes skåpluckor hade slagits upp och innehållet fallit ner på durken.
Det var mjöl, socker och jäst samt olika sorters kryddor som nu låg och flöt på durken i en salig blandning.
Att hon skulle kunna laga till någon mat trots slingerställ runt plattorna var inte att tänka på.
Då hade hon nog bränt sönder både armar och ben.
Inte heller var det nog så många av oss som var särskilt hungriga heller skulle jag tro.
Det var naturligtvis omöjligt att ta sig för någonting ute på däck.
I sådant här väder där vattnet bara forsade över båten. Det var bara att hålla sig fast någonstans så gott man kunde.
Att sova gick naturligtvis heller inte, utan man fick ligga och ta spjärn med armar och ben för att inte ramla ur kojen.
Till Visby kom vi så till slut och jag kunde mönstra av.

[ag.b]

Jävlar vad bra

[ag.b]

M/S Tanto

[ag.b]

M/S Tanto Svenska sockerbolaget

[ag.b]

http://www.scandinaviancorner.tk/