Hoppas man får vara med i forumet med något större båtar,
Så enormt stora var dom väl inte inte men något större än
Norrlandsbogserarna var dom ändå.
Jobbade i ”Tauri” vintern 1966-1967 då Irisbolaget inledde sin väg
mot slutet.
Dom hade nog kunnat överlevt men Redaren begrep sig inte på
framtiden och blev senil trots att han satt på
fantastiska kontrakt med ”bowater” , båtarna han ägde var i regel
gamla steambåtar som sett det mesta av sitt liv.
Tungarbetade skorvar som krävde stora besättningar, oekonomisk
ångdrift vilket knappast gav någon vettig ekonomisk utdelning.
Det fanns flera riskvilliga intressenter som ville bilda partrederi med
IRIS bolaget och invstera i modernt tonnage men det blev kalla handen.
Jag mönstrade 3:e Styrman i ”Tauri” i Skutskär strax före
Julaftafton 1966 det var det värsta jag sett som ung styrman, träluckor
presseningar, bommarna var dimesionerade för 2.5 ton
och topprepen hivades med hisswincharnas nockar
och avlastades med kätting för att sedan läggas runt knap på
masterna.
Hade jag kommit som matros hade jag vänt på fallrepet.
Upptäckte snart att skillnaden var hårfin mellan Matros och Styrman
Det var bara att sätta igång och lucka på och lucka av,slita i stelfrysna presseningar,
banka luckkilar, stå och frysa häcken av sig i luckkarmen och sköta tallyt.
Manskapet var till största delen kanonfulla Irländare och krigsskadade Svenskar
Det hade brunnit i maskinbefälsgången så där var kanonfina hytter men
på vår sida i styrmansgången såg det för jävligt ut, betongen i korridoren
var rejält sprucken så det var som att gå i ett vulkanutbrott.
Vi beställde en grov plastmatta för att täcka den hemska korridoren men
när den levererades av skeppshandlaren hörde vi ett fruktansvärt bröl från
Skepparen på övre våningen där han satt och attesterade skeppshandlarens
räkningar om varför i helvete vi beställt en matta i styrmansgången.
Överstyrman klev då ut i gången och skrek upp till Skepparen om han någonsin
sett hur jävligt det ser ut här nere i gången varpå han fick svar till att mattan redan
beställts förra resan.
”OCH VAR FAN ÄR DEN DÅ” skrek Överstyrman och fick ett ärligt svar:
I min sommarstuga.....
Det märks tydligt när ett bolag närmar sig konkursens rand då skeppshandlaren
kommer släpandes med räkningar för attest med fartygsstämpel på
motorgräsklippare och jordfräsar....
Kapitalvaror som leverades direkt till rederipersonal i Stockholm
Fortsättning följer
Ett rederis hädanfärd
-
Janne Duczynski
- Posts: 108
- Joined: 03 Jan 2006, 18:31
- Location: Falun
Ett rederis hädanfärd
- Attachments
-
- S/S TAURI
- img002.jpg (44.12 KiB) Viewed 10275 times
Last edited by Janne Duczynski on 27 Feb 2006, 15:13, edited 3 times in total.
-
Börje Åström
- Posts: 544
- Joined: 20 Mar 2005, 21:33
- Location: Kalix
Vilken tur att allt detta skedde för nästan 40 år sedan, annars skulle det säkert ha funnits några bokstavskoder som gjorde att man inte fick köpa mattor utan att förhandla med personalgruppen, för ombordanställdas intregrering med kapten och chief, som i sin tur skulle inneburit att redare, skeppare och eventuellt maskinchefer inte skulle kunnat sko sej på underdånigas bekostnad! 
För så var det då, eller hur?
För så var det då, eller hur?
-
Janne Duczynski
- Posts: 108
- Joined: 03 Jan 2006, 18:31
- Location: Falun
Vi anlände till Utansjö på julaftons morgon för lastning men inget arbete skulle ske
förrän efter julhelgen, så större delen av besättningen tog chansen att resa hem för
att fira jul.
Jag som var nymönstrad blev kvar på däck, 1:e Maskinisten och 2:e Maskinisten i maskin.
Vattnet var på upphällningen både färskvatten och pannvatten, och vatten hade beställts
vid kajen i Utansjö men det var så kallt att vattnet frusit när vi kopplade slangen.
Alla var på väg hem och det enda besked jag fick var att ringa brandkåren i Kramfors som hade en mindre tankbil.
Till min förvåning dök bilen upp men behövde hjälp att skotta fram vattenposten uppe vid byn.Vi skickade några matroser med spadar för att skotta snö vid brandposten, och tankbilen körde flera vändor med vatten.
Gubbarna kom aldrig tillbaka så jag promenerade upp till vattenposten som låg alldeles
intill en Konsumbutik för att leta efter Gentlemännen med sina spadar, och fann dom inne i
butiken drickandes öl.
Affärsföreståndaren såg helt uppgiven ut och bad mig komma in bakom charkdisken,
han vred igång vattenkranarna vid diskbänken och från dom sprutade en rostbrun vätska ut
vilket snart kunde härledas till brandmännens tappning till tankbilen från vattenposten som gjorts för snabbt och rivit med sig rost från rören uppifrån hela byn.
Byborna i affären såg riktigt hotfulla ut så efter att ha försökt be om ursäkt och föst ut dom skitfulla Irländarna med riktning mot fabriken och kajen drog jag en suck av lättnad.
För att få någon form av julstämmning mutade jag Båsen med en låda pilsner om han kunde gå upp i skogen och hugga några vackra granar för att ställa i mässarna.
No problem.. han tågade iväg med några hejdukar och kom sent om sider tillbaka med granarna som kläddes med vad som fanns i julpynt ombord, lagom klar till 3-kaffet då det serverades spetsad glögg och jag i egenskap av ”högste” däcksbefäl ombord läste jultelegram och delade ut sjömanskyrkans julklappar.
Middagen och kvällen förlöpte ganska lugnt och samtliga höll sig ombord (det fanns inte mycket att göra i Utansjö en Julafton).
På juldagsmorgon efter frukost gick jag upp på bryggan för att städa bland utseglade kort och upptäckte till min häpnad att det satt en julgran i salningen på förmasten.
Galningarna hade klättrat upp i masten under kvällen och surrat en jättegran från salningen och uppåt.
Fortsättning följer...
förrän efter julhelgen, så större delen av besättningen tog chansen att resa hem för
att fira jul.
Jag som var nymönstrad blev kvar på däck, 1:e Maskinisten och 2:e Maskinisten i maskin.
Vattnet var på upphällningen både färskvatten och pannvatten, och vatten hade beställts
vid kajen i Utansjö men det var så kallt att vattnet frusit när vi kopplade slangen.
Alla var på väg hem och det enda besked jag fick var att ringa brandkåren i Kramfors som hade en mindre tankbil.
Till min förvåning dök bilen upp men behövde hjälp att skotta fram vattenposten uppe vid byn.Vi skickade några matroser med spadar för att skotta snö vid brandposten, och tankbilen körde flera vändor med vatten.
Gubbarna kom aldrig tillbaka så jag promenerade upp till vattenposten som låg alldeles
intill en Konsumbutik för att leta efter Gentlemännen med sina spadar, och fann dom inne i
butiken drickandes öl.
Affärsföreståndaren såg helt uppgiven ut och bad mig komma in bakom charkdisken,
han vred igång vattenkranarna vid diskbänken och från dom sprutade en rostbrun vätska ut
vilket snart kunde härledas till brandmännens tappning till tankbilen från vattenposten som gjorts för snabbt och rivit med sig rost från rören uppifrån hela byn.
Byborna i affären såg riktigt hotfulla ut så efter att ha försökt be om ursäkt och föst ut dom skitfulla Irländarna med riktning mot fabriken och kajen drog jag en suck av lättnad.
För att få någon form av julstämmning mutade jag Båsen med en låda pilsner om han kunde gå upp i skogen och hugga några vackra granar för att ställa i mässarna.
No problem.. han tågade iväg med några hejdukar och kom sent om sider tillbaka med granarna som kläddes med vad som fanns i julpynt ombord, lagom klar till 3-kaffet då det serverades spetsad glögg och jag i egenskap av ”högste” däcksbefäl ombord läste jultelegram och delade ut sjömanskyrkans julklappar.
Middagen och kvällen förlöpte ganska lugnt och samtliga höll sig ombord (det fanns inte mycket att göra i Utansjö en Julafton).
På juldagsmorgon efter frukost gick jag upp på bryggan för att städa bland utseglade kort och upptäckte till min häpnad att det satt en julgran i salningen på förmasten.
Galningarna hade klättrat upp i masten under kvällen och surrat en jättegran från salningen och uppåt.
Fortsättning följer...
-
Janne Duczynski
- Posts: 108
- Joined: 03 Jan 2006, 18:31
- Location: Falun
Traden Norrlandskusten/ England var egentligen kanonbra för oss ombordanställda, man var ”hemma” var 14:e dag, med långa lastningstider i hamnarna,bodde man i närheten kunde man hasta hem någon dag.Det gick att se på Svensk TV utefter kusten och traden gav utmärkta möjligheter till smuggling av cigaretter och brännvin.
En resa stannade Överstyrman hemma och anförde som skäl att han köpt möbler på IKEA som skulle monteras.
2:dre styrman och jag övergick till att gå vakt sex om sex.
Visst hade vi roligt i Rochester, Chatham, Erith och Purfleet, med kröken och drösvis av brudar, knepet att piggna till efter en helafton på puben var att besöka 2:dre styrman i sjukhytten och tigga en diffenhydraminsuppositorie som man stack upp i röven,egentligen mot sjösjuka, den innehöll amfetamin och fanns även i livbåtarna.
Dom som inte fick något av styrman skockades vid skorstenen och andades oxygen från svetstuberna.
Åter till ”Tauri”
som beskrevs som tungarbetad för oss ombordanställda vilket egentligen var
en lätt överdrift om man jämför med hur tungarbetad hon var vid lastning och lossning för stuveriet.
Mellandäcket sträckte sig från 3:ans lucka ”under” midskeppsbygget till 4:ans lucka
ovanpå maskinrummet och pannan, vilket innebar manuell stuvning och ”kistning” av massabalarna för att fylla mellandäcket.
För dom som sett norrlandsstuvarnas balansteknik att förflytta tunga balar utan att använda större muskelkraft kanske det inte verkar så jobbigt men problemet kom i England där man släpade ut balarna med hjälp av hissvajrarna vilket ledde till att dom kom ut i trasor.
Man kan med andra ord beskriva Irisbolagets logistikprodukt och koncept som urusel för kunden men de redare som knytit långa kontrakt kunde fortfarande överleva ett tag till men tiden var utmätt.
Det var lätt att driva sjöfart för Sverige strax efter kriget och under hela 50-talet, inte bara sjöfart, allt gick att sälja, företagen var självspelande pianon som håvade in pengar på det som grävdes upp och såldes, att förädla produkterna fanns inte i någon företagares fantasi.
Det var billigare att skeppa malmen till japan för förädling än att framställa järnet själv.
Stålverk 80 var ett desperat försök som kom 40 år för sent.
Skogsindustrin koncentrerade sig på att framställa pappersmassa och skeppa massabalar till Europa istället för att göra papper i Sverige.
Istället för marknadsavdelning på pappersbruken fanns en kontorsknodd som rev av bokningarna dagligen från telexmaskinen och levererade dessa till utlastningen.
Redarna som var vana att avlastarna stog med mössan i handen och bad om hjälp med skeppning av deras produkter lutade sig bekvämt bakåt i sina länsstolar smuttade på sin Cognac och övervägde vilket företag man skulle skita på näsan och kortskeppa just denna resa.
I början av 60-talet kom brytningstiden, Avlastarna började att kräva mer av tonnaget man använde, fraktraterna sjönk och nya ideer kom om hur fartyg egentligen skulle utformas för att på effektivaste sätt transportera olika produkter.
Containers och ro-ro, lo-lo fartyg med gantrykranar och rena släta lastrum var framtiden, shelterdäckade fartyg gick mot sitt slutliga öde.
Massor med rederier som inte hängde med i utvecklingen blev bankrutt eller så lade man helt enkelt ner företaget.
Sveabolaget som yrvaket insåg vartåt det barkade lät bygga Garm och Gondul
Någon typ av sto-ro med portar och gaffeltruckar men försent, det jättelika rederiet som en gång hade 100 fartyg försvann.
Jag förstod att nådatiden för Iris var på upphällningen och började planera för något annat jobb.
I Robertsfors träffade jag skepparen i Wirens Eol som bröt is i hamnen, han tipsade mig och 1:e maskinisten om att Wiren sökte folk till sommarens säsong och vi fick jobb på stående fot i Wiking som låg upplagd på Ekensberg.
Rederiet slutade sina dagar 1969 efter nära 50 år år i branchen.
Är det någon av båtologerna som vet vad som hände med Familjen Abrahamsen efter att den sista båten såldes, jag har för mig att den sista båten var Orion som för övrigt var den enda motordrivna båten i flottan.
En resa stannade Överstyrman hemma och anförde som skäl att han köpt möbler på IKEA som skulle monteras.
2:dre styrman och jag övergick till att gå vakt sex om sex.
Visst hade vi roligt i Rochester, Chatham, Erith och Purfleet, med kröken och drösvis av brudar, knepet att piggna till efter en helafton på puben var att besöka 2:dre styrman i sjukhytten och tigga en diffenhydraminsuppositorie som man stack upp i röven,egentligen mot sjösjuka, den innehöll amfetamin och fanns även i livbåtarna.
Dom som inte fick något av styrman skockades vid skorstenen och andades oxygen från svetstuberna.
Åter till ”Tauri”
som beskrevs som tungarbetad för oss ombordanställda vilket egentligen var
en lätt överdrift om man jämför med hur tungarbetad hon var vid lastning och lossning för stuveriet.
Mellandäcket sträckte sig från 3:ans lucka ”under” midskeppsbygget till 4:ans lucka
ovanpå maskinrummet och pannan, vilket innebar manuell stuvning och ”kistning” av massabalarna för att fylla mellandäcket.
För dom som sett norrlandsstuvarnas balansteknik att förflytta tunga balar utan att använda större muskelkraft kanske det inte verkar så jobbigt men problemet kom i England där man släpade ut balarna med hjälp av hissvajrarna vilket ledde till att dom kom ut i trasor.
Man kan med andra ord beskriva Irisbolagets logistikprodukt och koncept som urusel för kunden men de redare som knytit långa kontrakt kunde fortfarande överleva ett tag till men tiden var utmätt.
Det var lätt att driva sjöfart för Sverige strax efter kriget och under hela 50-talet, inte bara sjöfart, allt gick att sälja, företagen var självspelande pianon som håvade in pengar på det som grävdes upp och såldes, att förädla produkterna fanns inte i någon företagares fantasi.
Det var billigare att skeppa malmen till japan för förädling än att framställa järnet själv.
Stålverk 80 var ett desperat försök som kom 40 år för sent.
Skogsindustrin koncentrerade sig på att framställa pappersmassa och skeppa massabalar till Europa istället för att göra papper i Sverige.
Istället för marknadsavdelning på pappersbruken fanns en kontorsknodd som rev av bokningarna dagligen från telexmaskinen och levererade dessa till utlastningen.
Redarna som var vana att avlastarna stog med mössan i handen och bad om hjälp med skeppning av deras produkter lutade sig bekvämt bakåt i sina länsstolar smuttade på sin Cognac och övervägde vilket företag man skulle skita på näsan och kortskeppa just denna resa.
I början av 60-talet kom brytningstiden, Avlastarna började att kräva mer av tonnaget man använde, fraktraterna sjönk och nya ideer kom om hur fartyg egentligen skulle utformas för att på effektivaste sätt transportera olika produkter.
Containers och ro-ro, lo-lo fartyg med gantrykranar och rena släta lastrum var framtiden, shelterdäckade fartyg gick mot sitt slutliga öde.
Massor med rederier som inte hängde med i utvecklingen blev bankrutt eller så lade man helt enkelt ner företaget.
Sveabolaget som yrvaket insåg vartåt det barkade lät bygga Garm och Gondul
Någon typ av sto-ro med portar och gaffeltruckar men försent, det jättelika rederiet som en gång hade 100 fartyg försvann.
Jag förstod att nådatiden för Iris var på upphällningen och började planera för något annat jobb.
I Robertsfors träffade jag skepparen i Wirens Eol som bröt is i hamnen, han tipsade mig och 1:e maskinisten om att Wiren sökte folk till sommarens säsong och vi fick jobb på stående fot i Wiking som låg upplagd på Ekensberg.
Rederiet slutade sina dagar 1969 efter nära 50 år år i branchen.
Är det någon av båtologerna som vet vad som hände med Familjen Abrahamsen efter att den sista båten såldes, jag har för mig att den sista båten var Orion som för övrigt var den enda motordrivna båten i flottan.
-
Claes Thure Moberg
- Posts: 73
- Joined: 29 Jan 2005, 15:43
- Location: Tromsø, Norway
Janne. Du har en glasklar analys av den Svenska sjöfartens och industrins nedgång på 60- och 70-talen. Ungefär det samma som hände i England. MEN bägge dessa nationer har med tiden lärt sig att det till syvende och sist är kunderna som betalar för jippot. Det vill säga - man måste se till att ha nöjda kunder.
Jag var också med om nedgången. Tror också att de flesta av oss som var ute i verkligheten såg problemen. Men det var många andra som gjorde det också. Dess värre gjorde många rederier inte det. Jag minns mycket väl när universitetet i Cardiff uttalade att det största hotet mot Engelsk shipping var den Engelska konservative redaren. Man kunde ha uttalat samma sak i Sverige.
Frågan är om inte framgång föder stagnation. Ett företag som går väldigt bra och som sopar in stora pengar somnar in och slutar att utvecklas. Samtidigt som omvärlden blir hungriga och analyserar situationen. Hur skall vi kunna slå dem.....Och kommer sedan igen med nya och utvecklade koncept.
Svenska och Engelska rederier ramlade ned i sk****en efter en lång framgångsperiod. Konkurserna och avvecklingarna stod som spön i backen. Medan konkurrenterna låg ljusår före i utvecklingen. Så kom det nya personer och nya pengar. Med modernt tänkande och analys. Varvid det blev ljus i tunneln igen.
Själv har jag sett en liknande utveckling här i Norge. Man kan verkligen tala om att uppleva samma sak en gång till. På 80- och 90-talen var Norsk shipping otroligt framgångsrik. Man mer eller mindre tryckte pengar i Oslo. Men så somnade man in. Inga nya tankar. Inga nya metoder. Vi tjänar goda pengar så vi har inte behov för att förändra någonting. Det är vi som kan det här, omvärlden kan vi strunta i. Samtidigt som omvärlden utvecklade sina metoder. Och vips var man i bakvatten.
Jag var också med om nedgången. Tror också att de flesta av oss som var ute i verkligheten såg problemen. Men det var många andra som gjorde det också. Dess värre gjorde många rederier inte det. Jag minns mycket väl när universitetet i Cardiff uttalade att det största hotet mot Engelsk shipping var den Engelska konservative redaren. Man kunde ha uttalat samma sak i Sverige.
Frågan är om inte framgång föder stagnation. Ett företag som går väldigt bra och som sopar in stora pengar somnar in och slutar att utvecklas. Samtidigt som omvärlden blir hungriga och analyserar situationen. Hur skall vi kunna slå dem.....Och kommer sedan igen med nya och utvecklade koncept.
Svenska och Engelska rederier ramlade ned i sk****en efter en lång framgångsperiod. Konkurserna och avvecklingarna stod som spön i backen. Medan konkurrenterna låg ljusår före i utvecklingen. Så kom det nya personer och nya pengar. Med modernt tänkande och analys. Varvid det blev ljus i tunneln igen.
Själv har jag sett en liknande utveckling här i Norge. Man kan verkligen tala om att uppleva samma sak en gång till. På 80- och 90-talen var Norsk shipping otroligt framgångsrik. Man mer eller mindre tryckte pengar i Oslo. Men så somnade man in. Inga nya tankar. Inga nya metoder. Vi tjänar goda pengar så vi har inte behov för att förändra någonting. Det är vi som kan det här, omvärlden kan vi strunta i. Samtidigt som omvärlden utvecklade sina metoder. Och vips var man i bakvatten.
Re: Pappersmassa
>Skogsindustrin koncentrerade sig på att framställa pappersmassa och skeppa massabalar till Europa istället för att göra papper i Sverige.
Vill minnas att jag var med en irisbåt och lastade massa hos Bowaters i Umeåtrakten. Det var våtmassa så det måste ha varit mycket kvicksilver med i varje bal.
När förbud mot användande av kvicksilver infördes var det slut med flera gamla pappersmassebruk.
Kvicksilvret möjliggjorde att massan inte behövde torkas så mycket. Billigare att transportera fukt och massan skulle ju i alla fall upplösas i vatten.
Vill minnas att jag var med en irisbåt och lastade massa hos Bowaters i Umeåtrakten. Det var våtmassa så det måste ha varit mycket kvicksilver med i varje bal.
När förbud mot användande av kvicksilver infördes var det slut med flera gamla pappersmassebruk.
Kvicksilvret möjliggjorde att massan inte behövde torkas så mycket. Billigare att transportera fukt och massan skulle ju i alla fall upplösas i vatten.